Fever Ray.
Omslaget till Fever Rays andra album "Plunge". Foto: Louise Enhörning och Martin Falck
RECENSION – MUSIK

Verkligheten skevar med Fever Ray

Matilda Källén om "Plunge" av Fever Ray
5:30 min

Snart nio år efter att ena halvan av den elektroniska duon The Knife, Karin Dreijer, släppte sitt första och vida hyllade album som soloprojektet Fever Ray kom idag uppföljaren "Plunge".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Plunge"
Artist: Fever Ray
Genre: Elektronisk pop
Betyg: 4 av 5

Kulturredaktionens musikkritiker Matilda Källén har lyssnat på "Plunge".

Hur oväntat var det här släppet av Fever Ray?

– Både oväntat och inte alls oväntat. Det har alltid varit en del av syskonen Dreijers hela image, sedan de bildade The Knife i slutet av 90-talet, att aktivt skapa mystik kring det som kringgärdar konsten, för att den ska få förbli i centrum, och att förvåna, ta nya vägar, plötsligt försvinna i flera år, plötsligt återvända med en hel kabaret...

Varför har det här albumet dröjt så länge tror du?

– Dels handlar det nog om att The Knife återuppstod och släppte ett nytt album, "Shaking the habitual" (2013) som följdes av en ambitiös turné. Och året därpå skrev de musik till den politiska musikalen "Europa Europa". Så det har varit en hel del på gång på den fronten. Men jag är väldigt glad över att Fever Ray är tillbaka nu. Trots att projektet så klart delar ett slags tilltal med The Knife så var det något helt nytt när det kom, något som jag har saknat sedan dess.

Fever Rays självbetitlade debutalbum fick väldigt mycket ros. The Guardian utnämnde det till exempel till årets näst bästa album 2009. Vad är annorlunda på "Plunge"?

– Förra albumet är ett svårt album att överträffa. Det var som en enda lång klaustrofobisk vaggvisa som knappt gick att skaka av sig. Och det var personligt, trots att texterna var minimalistiska: En träffande musikalisk tolkning av att handskas med depression. "Plunge" är också inåtvänd, i alla fall om man jämför med The Knifes förra, uttalat politiska album, men där Fever Rays förra skiva var mörk och liksom dröjande hypnotisk, är "Plunge" både hårdare och poppigare, lite mer The Knife-ig rent musikaliskt. Och kanske får omvärldens strukturer ta mer stryk också, till exempel i låten "This country".

Når "Plunge" upp till samma höjder som förra albumet?

– Det är som sagt lite annorlunda, men fortfarande enormt insnärjande. Till albumet hör en dikt av konstnären och författaren Hannah Black, där låtarna beskrivs som proteser, som extra kroppsdelar som skjuter ut från hjärtat, och det är en bra beskrivning. Dels för att jag tolkar just kroppen och dess betydelse och föränderlighet som ett av albumets teman – musikvideon till singeln är full av kroppar och det handlar om kön, om sex och om klåda – och dels för att det känns som att de här låtarna är en del av något större, ett allkonstverk, en kropp som håller på att lösas upp. För precis som på förra skivan lyckas Fever Ray – med musiken, med texterna – verkligen förmedla en känsla av att verkligheten skevar, av att inget är fast, varken gränser, sexualitet, identiteter eller känslor. Och det är bedrift att med musik lyckas sätta fingret på det.

Mer om Scen- och musikrecensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".