Laszlo Krasznahorkai.
Laszlo Krasznahorkai. Foto: Matt Dunham
RECENSION - LITTERATUR

Rytm och upprepning i Krasznahorkais romanbygge

Katarina Wikars läser "Seiobo där nere"
3:27 min

Den ungerske författaren László Krasznahorkai ligger inte Thomas Bernhard efter i komplexitet och meningsvirvlande i sin roman "Seiobo där nere."

Titel: Seiobo där nere
Originaltitel:
Seiobo járt odalent
Översättning:
Daniel Gustafsson
Utgivningsår:
2008
Antal sidor: 411

Kapitlen i ”Seiobo där nere” går från 1, 2,3,5,8 för att nå fram till 2584, de följer Fibonaccis talserie framtagen för avlandet av kaniner. Och det kan först tyckas pretentiöst och gör om möjligt läsandet svårare tills jag någonstans efter hundrafemtio sidor släpper taget om föreställningen om det linjära,  och istället låter berättelserna sjunka in i varandra utan påtaglig koppling.

De romaner av László Krasznahorkai som finns översatta till svenska, ”Satantango” och ”Motståndets melankoli”, utspelar sig eller står och stampar på stället i ett smått absurdistiskt kommunistiskt Ungern men i ”Seiobo där nere” har författaren flyttat både i tid och rum. I över tio år bodde han i Japan och Kina, och stora delar av ”Seiobo där nere” utspelar sig i Kyoto bland no-skådespelare och shintoistiska tempel.

Nu tror jag att ”Seiobo där nere”  kretsar kring temat upprepning.

Men det är bara ramen för 18 berättelser som på olika sätt vidrör mötet mellan konsten och människan, eller det stämmer inte heller. I den allra första står en gigantisk vit fågel blickstilla i floden Kamo, där finns inget före eller efter, allt som finns är den odelade koncentrationen, bara den äger tyngd, skriver Krasznahorkai, ”den orörliga blickens konst.”

Det kan vara en läsanvisning, den orörliga blicken, för ingen kan som Krasznahorkai ta in ögonblicket, som när varje hantverksmoment i bevarandet av en Buddha redovisas, det handlar som mästaren säger, inte om reparation utan om bevarande, ”vår uppgift är inte att laga skadorna utan att vara trogna det skick vi möter.”

No-skådespelaren i ett annat kapitel, säger, det finns ingen föreställning, det finns bara repetition. Nu tror jag att ”Seiobo där nere”  kretsar kring temat upprepning, och samtidigt ett stigande eller nersjunkande i denna upprepning, en tro på kopians värde.

Just som jag börjar misströsta i oläsbarheten så märker jag att det går alldeles utmärkt att ta sig genom meningar på tjugo sidor i mitt i kollektivtrafiken, för nu glider orden in i varandra, allt börjar betyda samma sak, gränsen mellan viktigt och oviktigt är upplöst. Och frågan är om inte kapitlen allteftersom blir mer lättillgängliga och smått humoristiska.

”Vår uppgift är inte att laga skadorna utan att vara trogna det skick vi möter.”

Som mannen som hela livet drömt att se Akropolis och när han väl är där uppe i stekheta solgasset utan både vatten och solglasögon fullständigt misslyckas med att se Akropolis  - för ögonen rinner så.  Eller västerlänningen som tjatar in sig till det sjuttioförsta återuppbyggandet av helgedomen i Ise för att fastna i de faktiska praktikaliteterna bortom alla inlärda föreställningar om shintoismen.  ”Ett bra träd, det är hela saken”.

Mer om Litteraturrecensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".