Förskolebarn i filmen Barndom
Förskolebarn i filmen Barndom Foto: Folket Bio
RECENSION – FILM

"Barndom" – Margreth Olin fångar lekens magi

Jenny Teleman recenserar "Barndom" av Margreth Olin
3:10 min

Den mångfaldigt prisbelönade regissören Margreth Olin har under ett år följt barnen på en förskola med sin kamera. En film om det lilla i det stora och om konsten att vara närvarande medan livet pågår. Jenny Teleman har sett "Barndom".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Man bör verkligen gå runt med en ormbunke på huvet. Som en hatt. Eller hjälm eller en propeller. Det är då de stora tankarna kommer, hur enorma blåvalar egentligen är. Lika stora som indiska oceanen.

Det är också viktigt att sitta ner i snön, känna den smygande kittlande blötan upp genom overallbaken, hinna andas in och höra den bulliga snötystnaden som inte liknar någon annan tystnad och verkligen ta sig tiden att äta ordentligt av det vita kalla fluffet, för förnöjelsen när man då kan konstatera för sin lilla vän bredvid, tänk vi har tillräckligt med snötuggumi tills vi dör, den är maximal.

Det kallas att leka och i filmen "Barndom" är leken överordnad allt. Sexårsklubbens rör sig som i en förtrollad dans mellan skogsknallar, vattenfärger, eld, ägg och fågelungar.

Men hur skildrar man ett år på ett visserligen vad det verkar fullkomligt paradisiskt daghem, på ett sätt som gör det till en strimma barndom och inte bara en skildring av massor av barn som springer runt och har skoj, och ibland inte ha så skoj?

Jo, kameran måste bli en nos, en tentakel, ett ekolod.

Stanna precis framför pojken som just gjort en käpphäst, en springare, resultatet av veckors arbete men som inte har ett bra namn, koncentration. Så, Wiggen!

Lättnaden, triumfen galoppen i väg. Han ska heta Wiggen! Bara en riktigt bra dokumentärfilmare får syn på det lilla ögonblicket, filmar det och klipper fram den i efterhand uppenbara dramtiken, så väldigt mycket barndom.

Ja så fortsätter det drömska året av täljande, byggande, istappsskrossande, sjungande, och längtan efter att leka med dig.

Och det enda som lever kvar inom en efteråt är...låt mig bli tre år igen och jag vill gå här. Med Christoffer.

För om någon i dessa tider undrar lite över hur man ska vara som man, är svaret enkelt -  var som förskolärare Christoffer. Intresserad, öm, påhittig, vänlig, stark, hjälpsam, medkännade trygg, närvarande och så förmögen släppa taget även dem du älskar om det är dags. Från en arbetsplats som lämnar en efersmak av klorofyll, mjukt ylle och melankoli. För hur många barndomar är så här? Som de ska. Det enda man vet att varje unge i världen har potential till samma glittrande ögon, brådjupa tankar och hallonfärgade kinder som de här, som verkar inkapslade i en norsk dröm. Men alla har den inte.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".