Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Untitled
1 av 4
Pink Torso Foto: Rachel Whitread
House
2 av 4
Whitereads genombrott komed med "House" 1993 Foto: Rachel Whiteread
Due Porte
3 av 4
Due Porte från 2016 Foto: Rachel Whiteread
Chicken Shed
4 av 4
Chcken Shed Foto: Rachel Whteread
RECENSION – KONST

Rachel Whiteread gör skulpturer av minnen

Mikael Timm recenserar
3:19 min

Rachel Whiteread slog igenom när hon 1993 blev första kvinna att vinna Turnerpriset. Nu är hon aktuell med en stor utställning i London.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

För 25 år sedan blev Rachel Whiteread första kvinna att vinna det berömda Turnerpriset, låt vara ungdomsavdelningen. Det var en utmärkelse som provocerade. Hon vann med en stor skulptur, av betong, som föreställde… tja, ett hus. Alltså en flera meter hög grå modell bestående av stora betongblock som visar ett viktorianskt hus sett från insidan. Den placerades på en rivningstomt där huset hon avbildat en gång stått. Det såg övergivet och rätt beklämmande ut. Inte mycket gemensamt med Turners överjordiskt vackra målningar, som en och annan besökare kommenterade. Men spännande.

Skulpturen skulle förstöras, framhöll juryn, vilket i sin tur ledde till protester. Till på köpet fick Rachel Whiteread - för samma skulptur - också pris för årets fulaste konstverk, en rätt stor summa pengar som hon lite tveksamt accepterade.

"Whitereads skulpturer visar inte objekt utan minnen av objekt, av möjliga ögonblick."

Det nog inte många som gissade då, men de kommande 25 åren har Rachel Whiteread gjort en lysande karriär. Nu är hon så accepterad, ja, respekterad, att hon ges utrymme på klassiska gamla Tate Britain där konsthistorien dyrkas. Och där har vi huskropparna igen. De ser ut som ofärdiga gammaldags modeller arkitekter brukade arbeta med. Men de är inte så detaljerade. Färgskalan stämmer inte, och plötsligt blir huskroppen en bokrygg. Och de är gjorda i material, ofta plast, som inte släpper igenom ljuset. Man ser inte in i husen.  

Huskropparna är hågkomster av något, minnen på väg att försvinna. På Tate Britain är de omgivna av andra skulpturer: madrasser i gummi men i fel storlek, en jättelik värmedyna men också av modeller av trappor, bord och andra objekt som knappt är värda vår uppmärksamhet, om de nu inte vore för Rachel Whitereads förmåga att ladda dem med känslan av sorg och förlust.

Av provokationen finns inte mycket kvar, tvärtom. Men jag förstår varför just Rachel Whiteread av alla begåvade brittiska konstnärer som kom på 90-talet är så viktig. Hon rör vår gemensamma synnerv men också vår längtan efter ett annat liv. Det är något sakralt över utställningen. De vardagliga objekten i sitt lågmälda utförande är som i Platons berömda grottliknelse skuggor av något vi bara anar. Vi ser formerna av hus vi lämnat. Jag fastnar framför en vacker dörr i blå plast. Lysande men ogenomtränglig. Vad hände där inne?

Whitereads skulpturer visar inte objekt utan minnen av objekt, av möjliga ögonblick.

Det är starkt – och rätt sorgligt.

Mer om Konst- och formrecensioner

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".