Pontus Stenshäll är konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater.
Pontus Stenshäll är konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater. Foto: Tilde Lewin.

Vass debatt om Göteborgs stadsteater

Debatten kring Göteborgs stadsteater
6:57 min

Det började efter att skådespelaren och regissören Carl Kjellgren hade läst boken "Sceningång".

En bok som Stadsteaterns VD Björn Sandmark har varit redaktör för. I sin text slog Carl Kjellgren fast att

"Den så kallade 'dekonstruktionsestetiken' härjar på flera teatrar, men ingenstans med en sådan närmast totalt oinskränkt makt som på Göteborgs stadsteater. Därför blir jag inte förvånad när Sandmarks antologi inte ens berör det faktum att den svenske skådespelaren reducerats till en tom, viftande replikmaskin. Ett dekorelement bland andra. Bokstavligen en pappfigur i teaterns konstnärlige ledare Pontus Stenshälls regigarderob."

Carl Kjellgrens text följdes upp av Dagens Nyheters teaterkritiker Tomas Forser, som visserligen höll med om att Göteborgs Stadsteater har problem, inte minst identitetsproblem, men att detta skulle stå att finna i dekonstruktionsteatern höll han inte med om och avfärdade begreppet som en klyscha.

Efter det fick debatten om Göteborgs stadsteater nytt liv när teaterkritikern Mikaela Blomqvist skrev kritiskt om de tankar som VD Björn Sandmark formulerade i boken. Inte minst då Mikaela Blomqvist i flera recensioner de senaste åren varit starkt kritisk till uppsättningarna på Göteborgs stadsteater, framför allt vad det gäller teaterns tolkningar av äldre, klassiska verk som Tjechovs Körsbärsträdgården, Sartres Flugorna, Ingmar Bergmans Höstsonaten och Mephisto utifrån den tyske författarens Klaus Manns roman med samma namn, i regi av teaterns konstnärliga ledarens Pontus Stenshäll. Mikaela Blomqvist fick svar av både VD Björn Sandmark och Pontus Stenshäll. 

– Det finns en generell trend där man har ett sätt att ta sig an pjäser, framför allt äldre pjäser på ett, skulle jag vilja säga, ganska oseriöst sätt. Där man gör en väldigt ytlig läsning av pjäsen. Sedan iscensätter man den med en rad ganska ytliga grepp. Som ska verka moderna eller ha en slags chockverkan, men som lägger sig emellan åskådaren och själva pjäsen, säger Mikaela Blomqvist. 

Hon är litteratur- och scenkonstkritiker och skriver för Göteborgs-Posten och Aftonbladet Kultur. Vi ses på Göteborgs stadsbibliotek och ett femtiotal meter därifrån, på andra sidan gatan, tronar Göteborgs Stadsteater i sin stenbyggnad vid Götaplatsen där den har legat sedan 1934. Mikaela Blomqvist menar att Göteborgs stadsteater väljer vad hon kallar för enkla grepp och chockverkan och ofta mer show än scenkonst.

– Om vi tar Utvandrarna nu från i höstas som exempel så hade man i hela första akten LED-TV-skärmar inslagna i papp som hängde ner från taket. Och det finns så klart ingen anledning till det om man ser till Villhelm Moberg, men i själva iscensättningen gav de heller inget extra djup eller tillförde något. Annat än att säga väldigt banala sanningar om konsumtionssamhället.

Om jag tolkar dig rätt så letar man efter grepp som ska kännas nya och spännande, men man vet inte riktigt varför man gör dem?
– Ja. Eller varför man gör dem kan man ju tänka sig. Den här typen av grepp gör ofta publiken nöjda. För publiken känner att de får valuta för sina pengar eftersom det händer något på scen. Men det är inget som betyder något eller som på något sätt för oss närmare själva pjäsens kärna, eller dess djupare mening. Det är inget som väcker tankar annat än kanske i för stunden. Det är inget som man har med sig efteråt. Det är ren underhållning. Det blir ingen konstupplevelse egentligen. Man kan lika gärna sitta hemma och se på tv.

Vi rör oss över till andra sidan gatan till det anrika teaterhuset och slinker in via sceningången. Så vad menar då Pontus Stenshäll att han vill åstadkomma som konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater?

– Det jag sysslar med är ju att ta ner de stora giganterna Strindberg, eller Shakespeare eller Moberg från sina piedestaler och så umgås jag med dem som en kompis. Och detta anses ju av många som oerhört provocerande också, eftersom det rubbar någon slags stabilitet om hur det ska vara. Det blir något annat än det vanliga statusförhållandet. 

Pontus Stenshäll slår däremot fast att det som han ägnar sig åt inte är så kallad dekontruktionsteater, vilket har förts fram i debatten. Alltså teater där man river ner och bygger upp pjäser och där man exempelvis väljer att fokusera på andra delar av handlingen än den kända huvudkonflikten, eller endast valda delar av pjäsen. Något som man under hans tid på teatern endast har gjorts i Anja Susas uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården, menar Pontus Stenshäll. Däremot slår han fast just vikten av att avdramatisera och plocka ner de stora klassiska verken och deras upphovspersoner.

– För att de är så bra på grund av sitt innehåll, inte på grund av deras konventionella värde.

Och vad menar du rent konkret för dem som inte har sett de här föreställningarna? Vad kan det innebära?
– Det kan innebära något så enkelt som att prata normalt. Ta en Strindbergtext och så låter du dem prata med varandra så som vi gör. Istället för att PRATA SÅ HÄR MED VARANDRA (med överdrivet magstöd). Man kan också förändra miljön lite där den utspelar sig. När jag satte upp Dödsdansen och Fadren gjorde jag en scenografi helt av papp. Värdet av det hela är att all bra dramatik ska vara här och nu, ha en nukänsla. Och då får det inte vara ett museum.

Mikaela Blomqvist menar att hon inte alls är emot att man sätter in teatern i sin samtid. Som ett exempel på en lyckad modernisering lyfter hon fram Elfriede Jelineks omtolkning av Goethes Faust som i Göteborgs Stadsteaterns tappning hette "Faust och Faustin and out", som spelades på 2014 i regi av Hilda Hellwig. Men i debatten har Mikaela Blomqvist fått mothugg av både Göteborgs stadsteaters VD Björn Sandmark och konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll.

– I Pontus Stenhälls svar som han skrev, menar ju han att jag avkräver scenkonsten någon slags traditionell framställning men det är inte alls vad det handlar om. För det här med billiga grepp har man liksom hållit på med sedan 1800-talet. Så det är inget nytt med det heller.

Och Pontus Stenshäll menar att frågan om hur vi ser på och anlyserar scenkonst främst är en fråga om person snarare än smak eller angreppsätt.

– När man diskuterar olika teatersyn, teater estetik, eller teaterform så handlar det till syvende och sist om vilken slags människa man är. Vilket samhälle man vill leva i. Och jag vill ju till i ett samhälle där barnasinnet är viktigt. För mig står det för en slags humanism.

Mikaela Blomqvist vill hellre se att Göteborgs Stadsteater tar sitt uppdrag på allvar och inte minst tar konsten på allvar. Och hon protesterasr kraftfullt mot idén om att man ska ha barnasinnet kvar.

– Vi lever i ett samhälle som är genomgående barnsligt. Jag tycker att en stadsteater bör vara en motvikt till det.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".