Oidipus med utstuckna ögon
1 av 5
Oidipus med utstuckna ögon. Foto: Sören Vilks
oidipus_antigone_1072
2 av 5
Oidipus med utstuckna ögon Foto: Sören Vilks
oidipus_antigone_2296
3 av 5
Gunnel Lindblom som siaren Teiresias Foto: Sören Vilks
Hannes Meidal
4 av 5
Hannes Meidal som kung Kreon Foto: Sören Vilks
oidipus_antigone_0818
5 av 5
Stina Ekblad och Reine Brynolfsson Foto: Sören Vilks
RECENSION – TEATER

Dubbel smärta, passion och död i Oidipus och Antigone på Dramaten

Mikael Timm recenserar Oidipus och Antigone på Dramaten
3:11 min

Två av världsdramatikens verkliga klassiker Oidipus och Antigone av Sofokles sätts upp av  Dramatenchefen Eirik Stubö.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Problemet med att spela en pjäs som är äldre än 15 år brukar formuleras: varför ska vi sätta upp den här pjäsen? Och så förklarar regissören och skådespelarna att den är mer aktuell än någonsin.

Men vad gäller de grekiska dramerna är inte problemet varför de ska spelas. Har en text överlevt i 2500 år kan man utgå från att den är värd att framföras. Problemet är hur?

För Antigone och Oidipus är visserligen texter med repliker, alltså teater. Men där slutar likheterna med vår tid. För på scenen i antiken stod högst tre skådespelare, som knappt rörde sig. Där fanns också en kör som unisont sade sina repliker. Och dramerna var del i en religiös rit. Att framföra tragedierna som vid uruppförandet går inte. Men att spela dem är viktigt, för i dessa texter finns början på vår egen tideräkning.

Oidipus, berättelsen om sonen som ovetande äktar sin mor efter att ha oplanerat ha dödat den man som var hans biologiske far spelas ofta, vilket vi har Freud att tacka för. Men Oidipus är nog tvetydigare än vad Freud tänkte.

Sofokles skrev mer än 100 pjäser. Vi kan utgå från att han valde orden med avsikt. Alltså måste texten avtäckas uppmärksamt. Den kaxige Oidipus, så självsäker, ja självgod kan vi få kontakt med över millenierna. Och den trotsiga dottern Antigone ser jag överallt.

Med det sagt att Eirik Stubös uppsättning fungerar. Men den är inte lika intensiv som jag hade hoppats. Stubö har ett naket teaterrum, lånat från Peter Brooks teater i Paris. Dramatens stora scen blir tom spelplats, insvept i den vackraste teaterdimma jag sett. Texten är smidigt bearbetad, skådespelare skickliga – men en del repliker kräver en upphöjdhet som inte finns här. Det vardagliga kroppsspråket Stubö valt tycker jag försvagar texten. Och musiken som täcker nästan hela föreställningen stör mer än stöttar.

Men när Gunnel Lindblom kommer in som siaren Teiresias sprakar det till och 2500 år är bortblåsta. Och Reine Brynolfsons lite gnällige Oidipus övertygar genom sin småskalighet. Han är människa, inte myt. Hannes Meidal gör Kreon binärt exakt som ett dataprogram när han skiljer på rätt och fel. Och Sanna Sundqvists Antigone är rebellen alla sympatiserar med, men hoppas ska bråka med någon annan vuxen.

När jag gick ut från Dramaten jublade jag inte, men ett par dagar senare, funderar jag fortfarande över dessa gestalter – så visst har denna klassikeruppsättning lyckats.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".