"Karl Gerhard" på Göteborgs stadsteater
"Karl Gerhard" på Göteborgs stadsteater Foto: Marco Grizelj

Tomas von Brömssen strålar i pjäs om Karl Gerhard

Mia Gerdin har sett "Karl Gerhard"
2:54 min

Karl Gerhard etablerade sig i det svenska nöjesetablissemanget redan på 20-talet och var dess stjärna i över 40 år. Nu är det Göteborgs Stadsteaters tur att sätta upp Irena Kraus fantasi kring denne revykung med Tomas von Brömssen i huvudrollen.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Karl Gerhard"
Text: Irena Kraus
Regi: Eva Bergman
Scenografi: Tofte Lamberg
Medverkande: Tomas von Brömssen, Eric Ericson, Carina Boberg, Carina M Johansson, Marie Delleskog m.fl.
Orkester: Bernt Andersson, Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg
Premiär: 3 november 2017

Antinazist, bisexuell och egocentrisk skitstövel – så skulle man kunna beskriva kuplettförfattaren och estradören Karl Gerhard, och i Eva Bergmans uppsättning av pjäsen om honom är det framför allt två saker som bländar: Tomas von Brömssen och orkestern.

Karl Gerhard slipade ständigt på sina texter för att få dem tillräckligt rakbladsvassa. Sarkasmer och ironier flödade, i texterna såväl som i umgänget i landets kulturelit.

Här är Tomas von Brömssen på sin mammas gata med alla snärtiga repliker och den oförskräckta hållningen gentemot nazismen, men det är i gestaltandet av den mindre smickrande sidan, som von Brömssens porträtt växer till något djupt gripande. Vi får se en skör och ömklig människa, stundtals osympatisk, som är fast i sitt eget nät av fåfäng självupptagenhet och i sina extremt höga prestationskrav. Det är lika mycket han som Zarah Leander som säger Vill ni se en stjärna, se på mig.

Scenrummet är en diffus teater – scenografen Tofte Lamberg visar oss baksidan av en kuliss, i fonden de röda sammetsdraperierna med en viktig glipa där både Hästen från Troja och dödens svarta ängel kan göra entré, och en stor del av scenens utrymme upptas av orkestern på sex man. Så måste det förstås vara i en föreställning där sång och musik är lika viktigt som det talade ordet.

De båda kapellmästarna Bernt Andersson och Bosse Stenholm liksom övriga musiker är multiinstrumentalister, så klangerna berikas och varieras på ett suveränt sätt med tuba, fiol, klarinett, saxofon, dragspel med mera.

Äntligen får Jazzgossen lämna sin struttande gång för att i stället bli bluesig och sexig och Tomas von Brömssen imponerar även med sina många vokala insatser.

Runt Karl Gerhard flockas andra stjärnor och personer och här finns goda gedigna insatser från ensemblen, t ex Eric Ericsson som den illa behandlade livskamraten Göthe eller Carina M Johansson som får visa upp all sin primadonnetalang som Zarah Leander.

Men pjäsens svaghet, tycker jag, är att de förblir bifigurer som aldrig riktigt förankras i historien. De hamnar i ett tomrum likt vilsna satelliter i teaterns universum med relationer som inte fördjupas. Men i detta universums mitt lyser alltså stjärnan, Karl Gerhard i Tomas von Brömssens gestaltning med ett starkt sken, och den strålkraften räcker mycket långt.

Mer om Scen- och musikrecensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".