Kaya Wilkins och Eili Harboe i Thelma. Foto: TriArt.
1 av 2
Kaya Wilkins och Eili Harboe i Thelma. Foto: TriArt.
Joachim Trier
2 av 2
Joachim Trier Foto: Alexander Larsson Vierth/TT
RECENSION – FILM

"Thelma": Var försiktig med vad du önskar dig

Emma Engström: Filmen bärs upp av stämningen
2:46 min

Efter en film på engelska är den norske regissören Joachim Trier tillbaka på norska i filmen Thelma. Ett försök att gifta ihop hans intresse för livsfrågor med en genre som fått nytt liv – den övernaturliga thrillern.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Thelma"
Regi: Joachim Trier
I rollerna: Eili Harboe, Eller Dorrit Petersen, Henrik Rafaelsen, Kaya Wilkins
Genre: Thriller
Betyg: 3 av 5

Det blöder ur Thelmas näsa, som det blött ur åtskilliga filmflickor med övernaturliga krafter före henne. Det är ansträngningens blod, men också den återhållna lustens.

Studenten Thelma har förmågan att få saker hon vill att hända. Men inte den där ytliga viljan, som handlar om att få a i betyg, utan den där djupt känslostyrda viljan. Begäret.

Hon har precis flyttat till studentstaden från sitt starkt kristna föräldrahem på landsbygden. Och till en början framstår hennes föräldrars överbeskyddande som ett övergrepp: Du dricker väl inte, du förlorar väl inte kontrollen. Du berättar väl allt för oss? Vi ser vad du gör på Facebook.

Det är skickligt uppbyggt, som om det handlade om den strängt religiöses vilja att hålla en ung kvinnas heder i schack. Hennes själ som riskerar att hamna i djävulens händer. Men när Thelma börjar få epilepsiliknande anfall och förälskar sig i en tjej hon möter på universitetet, blir det allt mer tydligt att kanske redan är där. Hon besitter en livsfarlig förmåga, som tidigare har drabbat familjen. Och kontrollen blir med ens mer begriplig.

Berättelsen är tunn för att vara ett manus av Joachim Trier och Eskil Vogt, räcker knappt för att fylla en novellfilm. Och den kommer inte upp i samma mästarklass som till exempel "Oslo, 31 augusti".

Det som istället bär är den krypande stämningen. Joachim Trier använder genrens alla tricks, de som renodlats i filmatiseringar av Stephen Kings romaner. Här lurar också Hitchcocks svarta moln av fåglar och den uråldriga ormen i paradiset.

Först tänker jag att Trier har gjort ett genreexperiment och glömt att även en övernaturlig thriller behöver ett tema.

Men så slår det mig, att Trier kanske försöker sig på att göra ett slags existentialistisk skräckfilm om rädslan som valet att leva ett fullt ut autentiskt liv kan generera.

Och till viss del lyckas han.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".