Mikael Persbrandt
Mikael Persbrandt Foto: Claudio Bresciani/TT
RECENSION - LITTERATUR

Mikael Persbrandt vill berätta allt i sina memoarer

Anneli Dufva: "Ju mer han drogar desto tråkigare blir det."
2:45 min

Den drogs tillbaka av förlaget före utgivning. Men nu är den redigerade utgåvan ute om en av Sveriges mest kända skådespelare. Anneli Dufva recenserar.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

TITEL: Mikael Persbrandt
FÖRFATTARE: Carl-Johan Vallgren

Jag minns första gången jag verkligen såg Mikael Persbrandt på scenen. Det var på Teater Plaza 1994, i Tjechovs Tre systrar, i regi av Thorsten Flinck och han var helt enkelt anmärkningsvärt bra - den där killen som man då inte riktigt visste vem han var.

Vet jag det nu då, vem han är, efter att ha läst den rätt tjocka blå boken med PERSBRANDT i versaler och underrubriken ”Som jag minns det"? Ja, mer i alla fall, även om jag tror att han under åren gradvis låtit sig själv förvandlas till en bild av den man, den aktööör, som han vill vara.

Han vill vara uppriktig i boken, det märks, men han har svårt att komma förbi de stora gesterna, även när han ska visa sig svag och skamsen. Och det är givetvis en ödets ironi att hans bok kommer ut just precis nu, mitt i den revolution bland kvinnliga skådespelare som #tystnadtagning innebär och mitt i de därmed förknippade diskussionerna om den manliga genikulten och om förhållandet mellan verk och person.

...han döljer varken jobbiga detaljer eller andras identitet.

Mikael Persbrandt är en begåvad skådespelare, framförallt på teatern. Och han skriver också det i boken, att det är scenen som är hans plats. Han är konstnärligt begåvad överhuvudtaget, med både dans och måleri på meritlistan.

Det var konsten som tog honom från förorten till innerstan, till de kretsar som förde honom till Teater Galeasen och så småningom till Dramaten, där han fick stora roller direkt, fast han varken hade scenskola eller särskilt stor erfarenhet. Men Mikael Persbrandt är också en rätt hopplös snubbe, som det verkar. Något han i och för sig kanske har fått ordning på nu - till sist.

Men från barndomens småbrottslighet och bitvis hårda uppväxt med en ensamstående mor och en både bildligt och bokstavligt frånvarande far, med alkoholism i släkten, så börjar hans missbruksproblem rätt tidigt, för att gradvis bli värre och värre tills de kulminerade för ett par år sedan.

Han berättar mycket - det är meningen att det ska vara ALLT, förstår man, och han döljer varken jobbiga detaljer eller andras identitet. Han skriver om hur han förnedrar sig själv på olika sätt. Men ju mer han drogar, desto tråkigare blir det.

Carl-Johan Vallgren har annars givit det hela en språkdräkt som känns som om den skulle kunna vara Persbrandts egen, det finns ett driv i boken och det är svårt att sluta läsa. Bäst är barndomspartierna och ungdomens ännu ofokuserade men starka längtan. Det är riktigt rörande läsning.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".