Flaskpost.
Flaskpost. Foto: Fredrik Sandberg/TT
VECKANS ORD

Veckans ord: Antiviral

Matilda Källén: Ett slags den digitala ålderns flaskpost
3:14 min

Varje vecka väljer en av kulturredaktionens medarbetare ett ord i tiden. I dag tänker Matilda Källén på riskerna, och fördelarna, med en antiviral värld – särskilt i #metoo-tider.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag vet inte hur många urdruckna läsk-pet-flaskor fulla av nedknölade post-it-lappar jag skickade iväg mot Östersjöhorisonten som barn, säkert en hel liten miljöfarlig armada guppande små hej på väg ut i världen. Att jag aldrig fick några svar spelade mindre roll, bara tanken på att flaskposten kanske skulle öppnas av någon på andra sidan havet eller längre bort än så var kittlande nog.

Några få år senare hade de numera övergivna bloggverktygen tagit över skolkorridorerna och ett hej utan svar kittlade inte längre alls, var snarare ett offentligt misslyckade, ett bevis på ett otillräckligt socialt nätverk. Vi räknade kommentarer och gillamarkeringar och så har det fortsatt, så har det bäddats in i vår samvaro.

Att tröttna på sociala medier, gå "off the grid" och aktivt ställa sig utanför nätverken har varit trendigt sedan de sociala mediernas begynnelse. Då är mellanvägarna mer intressanta, att stanna där men på andra eller egna villkor.

Hej och så publicera. Strax därpå dyker ordet upp på skärmen, svart mot vitt. Ingen avsändare. Inga gillaknappar eller delaknappar. Bara detta hej.

Bloggverktyget txt.fyi beskrivs i novembernumret av Wired som ett antisocialt medium, en antiviral design. Tanken är att du där ska kunna skriva vad som helst, anonymt, och sedan publicera det online. Det du skrivit går inte att kommentera på, går inte att söka på, går inte att dela förutom med en url; ett slags den digitala ålderns flaskpost.

Och visst kan det för en skrivande person kännas som ett andrum i en tid av klickjakt, like-jakt och illa genomtänkta delningar. Att få skriva av sig bortom krav på delningsbarhet eller en önskan om bekräftelse.

Samtidigt tänker jag på #metoo och alla uppropen, på tyngden bakom historier med avsändare som delas om igen, på hur berättelserna behövde bli virala. Jag tänker på samtalen i de slutna grupperna, där kommentarerna fortsätter att fungera som uppbackning och där just gemenskapen, det sociala, är det som för rörelsen framåt.

Varför skrika i ett tyst tomt rum när man kan skrika tillsammans?

Å andra sidan kan steget till det där fullsatta rummet vara stort. Det om något har #metoo blottlagt: de strukturer som bidrar till att tystnad tillåts fortsätta råda, till och med uppmuntras. De strukturer som kväver våra berättelser.

Kanske kan en digital flaskpost, anonyma ord i svart mot vitt, en liten påminnelse bara, om att man finns och existerar och har en röst, vara ett första, guppande steg.

Veckans ord

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".