"120 slag i minuten" handlar om aids-aktivister i Paris på 90-talet.
"120 slag i minuten" handlar om aids-aktivister i Paris på 90-talet.

"120 slag i minuten"-regissören: Vi var rädda att vår berättelse skulle glömmas bort

Robin Campillo: "När jag skrev manuset kom tårarna"
6:55 min

Regissören och manusförfattaren Robin Campillo berättar om arbetet med kritikerrosade "120 slag i minuten", men tårarna kommer när han ska berätta om aids-aktivismen på 90-talet.

Aids-aktivistfilmen "120 slag i minuten" handlar om ett gäng medlemmar i aktionsgruppen Act up i Paris i början av 90-talet. 

En tid då hiv-medicinerna var oberäkneliga och inte alls lika effektiva som idag.

Situationen i Frankrike under den här perioden påminde också om hur det var i USA, i bägge länderna så tog politiker och myndigheter inte sjukdomen på allvar – kanske för att den främst drabbade svaga grupper i samhället som inte hade en stark röst i det offentliga: missbrukare, prostituerade och homosexuella.

Nu har Robin Campillo gjort film av det här, inspirerad av sin egen tid som aktivist. När jag träffade honom i Cannes i våras, någon dag efter världspremiären av filmen, så var det en både utmattad och rörd regissör som jag fick träffa. Det brast liksom bara några minuter in i samtalet, när han skulle berätta om hur han och hans vänner på den tiden undrade om någon skulle komma ihåg och minnas deras aktioner och kamp.

– Så många omkring oss dog, vi trodde att vår kamp skulle glömmas bort. 

Ja, en kort stund där kunde Robin Campillo inte riktigt hålla tillbaka tårarna, när han tänkte på känslan av förgänglighet som fanns i act up-gruppen i Paris när han gick med.

Oron för att den politiska kampen som de ägnade all sin kraft åt skulle kunna glömmas bort i framtiden - eftersom medlemmar i gruppen hela tiden dog t i aids. Skulle det finnas någon kvar för att berätta deras historia?

Den politiska kampen blev också ett sätt för de aktiva i Act up att göra sig kvitt känslan av skam som omgav hiv och aids.

Något som nästan var en sorts dubbelskam för homosexuella. Först fanns det de i ens omvärld som tyckte att homosexualitet var en sjukdom, och sen kom det en sjukdom som främst drabbade homosexuella.

– Det gjorde det dubbelt så svårt att våga och orka komma ut som hiv-positiv, säger Robin Campillo. Det var som science fiction. 

Robin Campillo tvekade i det längsta kring att spela in den här filmen. Rädd för att inte kunna göra sina gamla act up-kollegor rättvisa.
Det var till sist hans producent som övertalade honom att ta sig an ämnet, för att kunna komma vidare.
Men det var ett känslosamt manus att skriva.

– På den tiden, när filmen utspelas, så grät jag nästan inte alls, inte ens när vänner gick bort i aids. Det var som att jag var bedövad. Men när jag skulle skriva manuset, då kom tårarna. Och det var lite speciellt, eftersom jag ofta sitter på cafén och skriver, säger Robin Campillo och skrattar lite.

Årets Cannesfestival var inte Campillos första , han har länge arbetat tillsammans med den franske regissören Laurent Cantet, som klippare och manusförfattare på en rad filmer, bland annat den guldbaggebelönade Mellan väggarna.

Och det var också den filmens nästan dokumentära känsla som jag tänkte på i början av "120 slag i minuten".

För här får vi följa med på ett av act up:s stormiga stormöten.

Ja, hela filmen inleds med att vi som publik får lära oss förhållningsreglerna för diskussionerna - som till exempel att man ska knäppa i fingrarna istället för att applådera för att spara tid och inte dränka det någon säger.

Och Campillons avsikt det var att åskådaren skulle få samma känsla som om hen gick på sitt första act up-möte. Och det finns ett stuns och en rapphet i de där stormötesscenerna som gör dem extremt fängslanda och underhållande. Samtalen böljar, konflikter blossar upp och stannar av, byts av i skratt och humor.

– Det var verkligen så, på mötena. Säger Campillo. Alla var så smarta och roliga och hela sättet att organisera arbetet på så intelligent.

För att filmen skulle leva upp till vad Campillo upplevt så var det viktigt för honom att anpassa de här scenerna till skådespelarna, vem som passade bra ihop, vilka repliker somk kändes trovärdiga. Så han repeterade först de här mötesscenerna i tre veckor, sen gick han tillbaka och skrev om manuset igen innan det var dags att spela in. Då använde han tre kameror och gjorde flera olika tagningar av samma scen.

På det sättet kunde Campillo klippa i filmen med material från flera olika inspelningstillfällen.

I det som skulle vara början av mötet, så passade det kanske bäst med dagens första, stela tagningar. Men för det som skulle vara upplösningen på mötet, så passade det oftast bättre med de sista tagningarna när alla fått upp värmen och var professionella.
På det sättet kunde han reglera intensiteten, hastigheten och energin i scenerna i klippbordet.

– Det var som att arbeta med filmmusik, tycker Campillo.

Och frågorna kring hiv och aids sitter engagerar fortfarande Campillo. När vi börjar prata om dagens situation, så är det läkemedelsföretagen som han fortfarande är kritisk mot, när det gällre prissättning och förutsättningarna för att ge hiv-positiva i fattiga länder chansen att få behandling.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".