Niklas Falk, Anita Ekström, Sten Ljunggren, Åke Lundqvist och Ulf Eklund i Vintermusik av Lars Norén
Niklas Falk, Anita Ekström, Sten Ljunggren, Åke Lundqvist och Ulf Eklund i Vintermusik av Lars Norén. Foto: Sören Vilks
RECENSION TEATER

"Vintermusik" vrider sig makligt och känsligt mot kaos

2:40 min

Lars Noréns pjäs Vintermusik reflekterar över att bli gammal, äldre, äldst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Pjäs: "Vintermusik"
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Medverkande: Ulf Eklund, Niklas Falk, Lars Helander, Lars Lind, Marika Lindström, Sten Ljungren mfl
Scen: Stockholms stadsteater

 "Det borde finnas musik för den som inte har något minne"

Så säger en av gestalterna i Vintermusik och kanske är det en sådan melodi som Lars Norén hjälper dem att väva ihop här.

För hur låter ljudet av ett liv som börjar bli färdiglevt? Vad har det för klang för seniorerna här, de som besöker en semesterort, en plats för rekreation de besökt många gånger förr men som i år bara består av svart fluffigt grovt damm över hela marken och länge inte ens stolar att sitta på.

En strandremsa för sammanfattning, minnen och sanningssäganden om hur allting häpnadsväckande nog blev.

En plats som inte längre ger några nya intryck utan bara är en strandremsa för sammanfattning, minnen och sanningssäganden om hur allting häpnadsväckande nog blev.

Lars Norén stiliserar inte sina dialoger lika avtorkat som tillexempel broderdramatikern Jon Fosse som just nu spelas på Teater Giljotin. Där väntar vi på någon "som kommer att komma" men vad denna ankomst betyder förblir en tolkningsfråga.

Norén ger nästan alltid en bit konkret historia till sina människor, vetskaper om dem som sakta pumpar fram betydelse till folks ständiga upprepningar och inbrända kroppspråk.

Så den trötta Anita Ekström får berätta om det liv som blir som vårdgivare åt ett barn som aldrig fungerar. En älskad baby som blev en kontaktlös stor man som nu bara bor och bor därhemma. Ett äktenskap som aldrig tar slut finns där. En kärlek som inte blev den rätta ekar genom ett antal årtionden.

En superb teaterbild av döden kanske

Ensemblen, tio av de mest erfarna vi har, blandar i sitt spel sömlöst det faktum att det att bli gammal ligger nära att vara sitt barn. Man struttar osäkert på ojämn mark, somnar i solen och tappar masken.

Så plötsligt rör sig den svarta fonden hastigt närmare och närmare scenkanten och föser massan av damm, alla likartade ögonblick som livet består av, framför sig till en stor prasslande, viskande hög. En bekväm svart fåtölj har den med till var och en. Efter en lång akt byggd på att hålla sig upprätt ser det ut som man kan sitta där i en evighet och jämföra fragment.

En superb teaterbild av döden kanske. I en uppsättning som sakta vrider sig mot kaos. Utan brådska. Utan tvärsäkerhet eller perfektion.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista