Uppenbarelsen av Mattias Andersson, Dramaten
1 av 3
Uppenbarelsen av Mattias Andersson, Dramaten Foto: Sören Vilks
När det kommer till kritan av Niklas Rådström, Dramaten
2 av 3
När det kommer till kritan av Niklas Rådström, Dramaten Foto: Sören Vilks
Frontens gryningsfärg av Mustafa Can, Stockholms stadsteater
3 av 3
Frontens gryningsfärg av Mustafa Can, Stockholms stadsteater Foto: Carl Thorborg
RECENSION -TEATER

Svensk nyskriven dramatik X 3

Anneli Dufva om 3 X nyskriven dramatik
3:15 min

Om Mustafa Cans dramatikerdebut med "Frontens gryningsfärg" samt Mattias Anderssons "Uppenbarelsen" och Niklas Rådströms "När det kommer till kritan".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Frontens gryningsfärg" av Mustafa Can, Stockholms Stadsteater, Regi: Astrid Menasanch Tobieson

Titel: "Uppenbarelsen" av Mattias Andersson, Dramaten,
Regi: M.Andersson

Titel: "När det kommer till kritan" av Niklas Rådström, Dramaten,
Regi: Stefan Metz

Först av allt: det är inspirerande att se nyskriven dramatik som inte räds de största av frågor. Och att inom så kort tid se tre helt olika teatrala angreppssätt, med det gemensamt att de alla skriver om död. Eller om man så vill - det yttersta livet.

Hos journalisten Mustafa Can, som debuterar som dramatiker på Stockholms Stadsteater med en pjäs om krig, om kvinnliga soldater, med dokumentärt underlag, så är döden självklart närvarande. Ämnet är viktigt, men det blir också uppenbart, i en orättvis jämförelse med teaterrävarna Mattias Andersson och Niklas Rådström, hur mycket både hantverkskunnande och språklig vighet betyder för att skriva sceniskt fungerande dramatik.

Can vill nämligen så mycket att han fastnar i sin egen vilja och sitt eget språk: hans pjäs beskriver mer än den gestaltar, vilket inte hjälps av en övertydlighet även i scenografin och en regi som inte har hittat ett fungerande grundackord. De partier som fungerar bäst i Frontens gryningsfärg är därför de mest konkreta. Det är när det talas om mat, om salvia och olivolja, om dofter och tillagning, som texten kommer till liv. Det är när det vardagliga, det där hemma, framstår som en dröm, som man verkligen känner det undantagstillstånd som kvinnorna vid fronten lever i.

I Mattias Anderssons "Uppenbarelser" rör sig rollgestalterna i en sorts intet, ett mellanland där alltings värde vägs och viktas. Det är erfaren dramatiker som med total precision gestaltar ett tillstånd - drömspelsartat och mångbottnat.

Och hos den like erfarne dramatikern Niklas Rådström rör sig hela monologen När det kommer till kritan kring och ja, den nästan rör vid, döden. Utifrån den tecknade konturen av en död kropp och en rättsläkare på platsen snirklar sig Rådström via spermier, valar och anekdotiska utflykter allt tätare om livet. Livet som berättelsen mellan skiljetecknen, som allt det där vi inte tänker på.

Det är underhållning med mening, anspråk med esprit och i Stefan Metz regi lika enkelt som vackert. Och skådespelaren Andreas T Olsson är en perfekt förvaltare av denna eleganta och bitterljuva text. Han är tydlig och saklig och lagom lättsam, när det behövs.  Han skalar av sig skjortor i lager på lager, men inte för att säga att ingen kärna finns, utan snarare tvärtom; den är där, hela tiden, se den, känn den, hör den bara.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".