Ilya Kabakov The Man Who Flew Into Space From His Apartment 1985 Centre Georges Pompidou, Paris
1 av 3
The Man Who Flew Into Space From His Apartment, Ilya Kabakov Foto: Cecilia Blomberg
"The Toilet" modell av installation Documenta IX av Ilya och Emilia Kabakov
2 av 3
"The Toilet" installation Documenta IX Foto: Cecilia Blomberg
Labyrinth (My Mother’s Album) 1990, av Ilya och Emilia Kabakov
3 av 3
Labyrinth (My Mother’s Album) 1990, av Ilya och Emilia Kabakov Foto: Designs and Patents Act 1988
RECENSION - KONST

Ilya och Emilia Kabakov tar sovjetisk hopplöshet in på Tate Modern

2:39 min

Ilya och Emilia Kabakov har blivit världsstjärnor genom att dela mig sig av sovjetisk tristess till oss som växte upp på andra sidan järnridån. Nu visas de stort på Tate Modern i London.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Not everyone will be taken into the future
Konstnärer: Ilya och Emilia Kabakov
Plats: Tate Modern i London
Kurator: Juliet Bingham,
Pågår: tom den 28 januari 2018
Kuriosa: Ilya och Emilia Kabakov är gifta och bor och arbetar på Long Island i USA

Det är en generös utställning med ett hundratal verk. De tidigaste är från 1960-talet då Ilya Kabakov slets mellan två poler. Å ena sidan var han en statligt avlönad bokillustratör och konstnär, å andra sidan jobbade han självständigt med en kritisk blick på det samhälle som försörjde honom. Konceptuella verk med text. Ofta med objekt infogade. Och där den röda tråden handlar om att inte inrätta sig i leden.

Hjärtat i den här utställningen är den evighetslånga korridorliknande labyrint där Ilya Kabakovs mammas berättelse tar gestalt.

När jag tänker på konstnärsduon och även paret Ilya och Emilia Kabakov materialiseras annars dunkla smutsbruna rum fyllda av ändlösa historier om individers kamp att förverkliga just sina drömmar i en hård värld. Om krocken mellan den sovjetiska visionen och om hur det sen blev i de överbefolkade, undermåligt byggda lägenheterna.

Hjärtat i den här utställningen är den evighetslånga korridorliknande labyrint där Ilya Kabakovs mammas berättelse tar gestalt. Ett liv som började redan före ryska revolutionen. Lägg sen till två världskrig, judisk härkomst, Stalin, en hopplös man, och en byråkrati från helvetet. Hur orkade hon är det enda jag tänker på när jag står där i dunklet från glödlamporna och Kabakovs sorgsna sång anas i bakgrunden.

Men som så mycket sovjetisk och senare postsovjetisk konst handlar det också om hur man överlever dumheten. I utställningens sista rum finns en modell av en 1100 meter hög stege som Kabakov skapat för att man ovan molnen till slut ska släppa allt för att möta en räddande ängel. Få vingar och flyga iväg. På väggen hänger till och med ett par vita vingar fästa på en sele. Det finns något så tidlöst där i deras konstnärskap i längtan efter det fridfulla och himmelska.

Dumhet omstöpt till ideologier och maktfullkomlighet har alltid funnits - kommer nog alltid att finnas. Men tack och lov - vilket den här utställningen också förmedlar - så finns strategier för att klara sig igenom det.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista