Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Jakob Eklund
1 av 3
Adam Lundgren, Anna Bjelkerud och Jakob Eklund. Foto: Aorta
Adam Lundgren som Gösta Berling
2 av 3
Adam Lundgren som Gösta Berling. Foto: Ola Kjelbye
Cecilia Milocco (Marianne Sinclair,Dovrehäxan), Jakob Eklund (Sintram)
3 av 3
Cecilia Milocco (Marianne Sinclair, Dovrehäxan), Jakob Eklund (Sintram). Foto: Ola Kjelbye
RECENSION – TEATER

Starkt visuella scener men inget pulserande drama

"Jakob Eklund glänser som Sintram i sin gula rock och avgrundsdjupa ondska"
2:24 min

Regissören Rikard Lekander har kallats för skräckguru. Nu har han dramatiserat och regisserat "Gösta Berlings Saga", Selma Lagerlöfs debutroman om den fallne prästen.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Gösta Berlings Saga"
Författare: Selma Lagerlöf
Bearbetning och regi: Rikard Lekander 
Scenografi: Nina Fransson
Ljus: Joakim Brink
Kompositör: Anna von Hausswolff 
Medverkande: Jakob Eklund, Anna Bjelkerud, Adam Lundgren, Hassan Brijany, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Johan Hafezi m fl
Premiär: 15 dec 2017
Spelplats: Göteborgs Stadsteater, Stora scen

Det är en djärv idé att förvandla en vildvuxen svensk klassiker, "Gösta Berlings Saga", till ett avskalat, modernt bildspel, men det är precis vad Rikard Lekander gjort med hjälp av scenografen Nina Fransson och ljussättaren Joakim Brink. Musiken spelar också en viktig roll – Anna von Hausswolff står för den och hennes barockorgel understryker berättelsens skräckromantiska drag. När åskan går vibrerar bokstavligen bänkraderna.

Men de vackra rensade scenerna, med väldiga ytor i fond och på scengolv, där snöfall och stjärnhimlar avlöser varandra, och där siluetter och projiceringar av häst och vagn eller jagande vargar bidrar till sagostämningen, förblir ändå förvånansvärt tomma.

Lekander har förlitat sig alltför mycket till bilden, alltför lite till språket och relationerna. Jakob Eklund som Sintram glänser visserligen som berättare i sin gula rock och sin avgrundsdjupa ondska, och Anna Bjelkerud som majorskan blir också hon i sin värdiga, strama tolkning en person av kött och blod, men de övriga gestalterna blir märkligt anonyma – så även Gösta Berling.

Adam Lundgren i huvudrollen gör inget fel, men i den här bearbetningen kommer vi honom aldrig nära. Hans vånda och demoni skymtas bara i korta glimtar.

I denna stiliserade historia är det få scener som berör på djupet. En sådan är när en lysande Cecilia Milocco i rollen som Marianne Sinclair desperat vädjar om att få bli insläppt i sitt föräldrahem men lämnas ute i kylan för att dö.

Pjäsen renodlar ett av romanens teman, hur kvinnor får ta konsekvenserna av mäns handlingar; alltså hur svensk hederskultur såg ut för 150 år sedan, men de drabbande scenerna är alltför få för att gjuta liv i Selma Lagerlöfs berättelse.

En vacker iscensättning som denna kan understryka ett psykologiskt skeende men inte ersätta det. Här har man satsat på starkt visuella tablåer istället för ett pulserande drama. Jag skulle velat ha både och.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".