Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i en industrilokal. Giftig rök sprider sig österut mot Giraffens köpcentrum. Alla som befinner sig i området bör bege sig därifrån. Boende i området uppmanas att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Kalmar.
(Publicerat igår kl 17.16)
RECENSION – LITTERATUR

Minnesarkeologen Hanna Krall och de små tingen

Publicerat torsdag 25 januari kl 13.01
"Berätta någonting för mig, en historia som är viktig, sann, om en främling eller om dig själv"
(6:36 min)
Hanna Krall har översatts till ett tjugotal språk
Hanna Krall har översatts till ett tjugotal språk. Foto: Ersatz

I "Hinna före Herren Gud" konfronterar författaren Hanna Krall Marek Edelman med hans minnen från upproret i ghettot i Warszawa 1943.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Hinna före Herren Gud" (omarbetad version)
Originaltitel: "Zdazyc przed Panem Bogiem"
Författare: Hanna Krall ("Hjärter kung", "Existensbevis")
Översättare: Lennart Ilke
Utgivningsår: 1997

Hanna Krall är född i Warszawa 1935 och hennes livslånga tema är tiden strax före, under och efter andra världskriget.Hon har skrivit många uppmärksammade reportagesamlingar, som "Att dansa på främmande bröllop" och "Lokförare C:s föredömliga liv". Nu kommer hennes genombrott från 1970-talet ut på svenska, "Hinna före Herren Gud", den senare omarbetade upplagan, intervjuerna om upproret i ghettot i Warszawa med Marek Edelman.

Hanna Krall konstaterar: "Den dagen hade du på dig en tröja av rött ulligt garn. Som jag såg ut, sade du när jag frågade om den 19:e april". "Gjorde jag det?" säger Marek Edelman, och sedan börjar han igen utifrån den röda tröjan berätta om den dagen då upproret började i ghettot, tröjan hade tillhört en död man och Edelman tog vara på den när hans saker släpades fram ur en källare, det var ju en kylig kväll i april, det var skottlossning och han hade två revolvrar…

Hjärtkirurgen Marek Edelman är den enda från Judiska kamporganisationen som överlevde upproret i ghettot i Warszawa 1943, och Hanna Krall vill få med alla detaljer, som i sista stund. Det är en pågående undersökning, de återvänder igen och igen till samma platser.

Grabben som blev bränd på Milagatan, och som skrek hela dagen. För som hon säger till Edelman: Jag tror att en bränd grabb gör större intryck än 400 000, och 400 000 större än 6 miljoner.

Det är så många namn, gator, platser, saker och klockslag i hennes berättelser men hon utgår alltid ifrån det enskilda ödet. Hanna Krall ägnar sig åt minnets arkeologi, gräver i arkiven efter skärningspunkten där judiska, polska och tyska öden korsas, samlar historierna från de som överlevde Förintelsen, och vill ge människorna som inte fick några gravar sina namn tillbaka. Var och en dör sin egen död, har hon sagt. Hanna Kralls egen familj mördades av nazisterna under kriget, och själv överlevde hon genom att gömmas på vindar och i skåp men om det har hon aldrig velat berätta.

Och plötsligt tittar någon tillbaka på oss från ett fotografi från 1938.

Mitt yrke är att inte veta, säger hon i "Där ingen flod längre finns" som består av hopsamlade vittnesmål. Hon ber människor som kommer till hennes uppläsningar: "Berätta någonting för mig, en historia som är viktig, sann, om en främling eller om dig själv". Det är så hon arbetar, Hanna Krall, årtionde efter årtionde, "vaskar fram det brukbara ur alla detaljer", säger hon själv i en intervju om sin metod, får människor att berätta om de små tingen, dofterna, grannarnas ansikten, farmors helgklänning. Och plötsligt tittar någon tillbaka på oss från ett fotografi från 1938. Från där ingen flod längre finns. Man ska sträva efter de enklaste orden när man skriver om stora saker, säger hon.

Och nu kommer den alltså igen på svenska, hennes genombrott, Hinna före Herren Gud, baserad på intervjuerna med Marek Edelman från sent sjuttiotal. Det är en fasans berättelse från upproret i ghettot i Warszawa men i saklig ton, om Ruth som sköt sex gånger mot sig själv innan hon träffade, om den kvinnliga läkaren som precis hann ge barnen gift innan tyskarna kom. "Ja, du ser hur lite du förstår" säger Edelman till Hanna Krall. "Hon räddade ju dem från gaskamrarna."

Marek Edelman säger sig komma ihåg mindre och mindre, han kan berätta tio gånger mer om sina sjuklingar, säger han, för parallellt i Hinna före Herren Gud finns berättelsen om hans yrkesval efter kriget, som hjärtkirurg på sjukhuset i Lodz.

Sluta fråga meningslösa frågor, säger han, som varför stannade du kvar?

De går runt på platsen där ghettot låg, porten vid Umschlagplatz där Edelman hade uppgiften att föra de sjuka ut ur kön med människor som skulle transporteras till Treblinka, där han såg 400 000 människor passera mot sin död. Och någon var tvungen att räkna dem. Sluta fråga meningslösa frågor, säger han, som varför stannade du kvar? Men jag frågar ju inte alls om det, säger Hanna Krall, berätta om blommorna du får.  Du förstår ingenting, säger Edelman, ofta. Sköterskorna bröt benen på folk för att rädda dem.

Vad är det för mening med att minnas? frågar Marek Edelman. Gillar du det här med strålkastaren? Då kan jag berätta något mer i den stilen. Tycker du det är finare att springa på taken än sitta i en källare? frågar han och Hanna Krall svarar: jag föredrar när du springer på taken.

Det finns ett efteråt i den här omarbetade versionen, Edelman fick kritik för att underdriva siffrorna, att de inte var mer än 220 i den Judiska kamporganisationen. Att de i USA ville ha mer gripande hjältehistorier att berätta på sina middagar, alla vill att ni ska vara fler. Han försöker förklara att det svåraste är att gå lugnt mot döden. Att det är betydligt svårare än att skjuta.

Och så berättar han om en vän som dog i en säng på sjukhuset i rena lakan, att det var den förste av hans bekanta som dog - utan att bli dödad.

Skydda ljuslågan en stund till.

Efter krigets slut tystnade Edelman och han teg i trettio år fram till samtalen med Hanna Krall. Varför blev du läkare? frågar hon. Jag måste uträtta något mera, att någon väntar på mig som jag måste rädda, säger han. Det är samma uppgift som på Umschlagplatz, att stå vid porten och dra undan några enstaka ur den stora massan av dömda. Däri ligger min uppgift.

Herren vill redan blåsa ut ljuset, och jag måste snabbt skydda lågan, utnyttja hans tillfälliga ouppmärksamhet. Se till att den brinner lite längre än Han hade tänkt sig.

Marek Edelman har ett par saker att göra upp med Gud om efter att ha sett 400 000 människor passera förbi på väg till vagnarna på Umschlagplatz. Skydda ljuslågan en stund till.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".