Reine Brynolfsson i "Korparna", Malin Levanon i "Krig", Fares Fares i "The Nile Hilton Incident" och  Liv Mjönes i "All inclusive".
Några av filmårets ansikten: Reine Brynolfsson i "Korparna", Malin Levanon i "Krig", Fares Fares i "The Nile Hilton Incident" och Liv Mjönes i "All inclusive". Foto: Alexander Larsson Vierth/TT, Folkets bio, Nordisk film

Årskrönika film: En rad oförglömliga ansikten

Nina Asarnoj ser tillbaka på filmåret 2017
4:47 min

Under året har cirka 290 filmer fått biopremiär och Nina Asarnoj har valt att fokusera på några av de ansikten och kroppar som passerat förbi på bioduken under året.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag märker att jag ofta fäster blicken vid en skådespelares ansikte. Ungefär som en fast punkt eller karta i ett känslomässigt kaos.

Det är flera personer som jag inte kommer att glömma från bioåret 2017. Som kommer att förbli levande och kroppsliga en lång tid framöver.

Jag lärde mig tidigt i livet att det är säkrast att hålla koll på de där skiftningarna i människornas ansikten. De är som olika väderlekar. Det kan skifta snabbt. Säger jag något dumt eller fel slår vädret om.

Reine Brynolfssons ansikte i "Korparna" är livsfarligt. Jag försöker förstå och förutspå de olika sinnestillstånden. Vänligheten som alltid känns falsk. Hatet och ensamheten. Hur jag hela filmen igenom tror att pappan snart kommer att slå till sin son. Eller döda honom. Och vanmakten i biofåtöljen när pojken vågar trotsa sin far, vägrar stanna hemma på gården och jobba.

Reine Brynolfsson har ju fått tonvis med beröm för sin rolltolkning. Men jag kan bara inte sluta tänka på hans åldrade överkropp, hållningen, hur han sitter på sängen, huden som inte längre är fast. Desperationen och svagheten och våldet. Det är faktiskt helt genialt gestaltat.

Det är flera personer som jag inte kommer att glömma från bioåret 2017. Som kommer att förbli levande och kroppsliga en lång tid framöver.

Woody Allen lekte med fenomenet i "Kairos röda ros", där hjälten steg ut ur bioduken och slog följe med Mia Farrow. Där fiktionen blir så stark och levande att gränserna mellan konst och verklighet suddas ut.

Jag tänker till exempel på Malin Levanon som spelade en trött skilsmässomamma i Goran Kapetanovic film "Krig". Hur hon nästan omärkligt växlade mellan otålighet och ömhet över att hennes son inte var som de andra barnen. Att han hellre satt på rummet och läste krigsteori än var ute och lekte. Hon förmedlade med sitt lite slitna ansikte en sådan stark känsla av det där avståndet som kan finnas mellan en förälder och ett barn, att de faktiskt kan vara som fullständiga främlingar inför varandra. Och all den sorg som den insikten innehåller.

Och Fares Fares som spelar looser-polis i "The Nile Hilton Incident", thrillern med verklighetsbakgrund om kvinnomord och korruption i Egypten. Hur bär han sig egentligen åt för att hitta ett nytt uttryck för en desillusionerad och drogberoende konstapel?

Världens just nu mest slitna deckarkliché? Ännu en dysterkvist till polis som har förlorat sin lilla familj, tappat heder och yrkesstolthet. Men jag är med honom, jag hänger mig fast vid hans lite småhumoristiska glimt i ögonen. Ännu är han inte helt själsligt korrupt. Det finns ett litet ljus därinne i ögonen, någon typ av mänsklighet och moral mitt i det politiska helvete han befinner sig i. Ett land och en plats och en tid där absolut ingen går att lita på.

Och jag tänker på Liv Mjönes i "All Inclusive", familjens eget lilla mobboffer som ska åka på semester med mamma och storasyster till Kroatien. Hur kan hennes kaxiga och samtidigt knäckta blick väcka en sådan medkänsla?

Den världsberömda regissören Tran-Anh-Hung som gjorde "Doften av grön papaya" och flera andra växtliga och regntunga filmer om människornas oförlösta drömmar, han sade till mig att filmkonsten använder skådespelarnas hud för att berätta om livets villkor.

Och Liv Mjönes ansikte i både "All inclusive" och som försmådd hustru i "Den allvarsamma leken" har den där känsliga vita berättarhyn, man nästan ser det torra röda fnaset vid näsvingarna när vinterkylan kommer. Och då menar jag inte bokstavligt ur hudvårdssynpunkt, utan mer i form av tunnhudad skådespelarkonst. Att ordlöst berätta med sitt bara ansikte.

Och Kate Winslet, denna feministgudinna, som med sin ickesmala, bröstiga kropp utgör ett kvinnopolitiskt statement i varje film som hon medverkar i. Hon avslutar filmåret 2017 i Woody Allens nya "Wonder Wheel" med Elisabeth Taylors försupna nylle i ena handen och Gloria Swansons söndersminkade divadrömmar i den andra. Sida vid sida med det stora skådislegenderna skapar hon ett eget rum i sitt eget ansikte, där vad som helst kan hända.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".