Soluppgång över Havanna, Kuba. Foto: AP/TT
1 av 2
Vad hände med den kulturella entusiasmen i Havanna? Foto: AP/TT
Cykeltaxi och bil i Havanna.
2 av 2
Foto: Johan Hellström/Sveriges Radio

På jakt efter Kubas litteratur

10 min

För en tid sedan visade MoMA i New York en miniutställning med handgjorda böcker från ett litet privat förlag i Matanzas på Kuba – en illustration av att det konstnärliga skapandet på Kuba fortfarande lever och frodas. Men att böcker visas i New York, medan samma böcker är fullständigt okända på Kuba, illustrerar också den motsägelsefullhet som idag karaktäriserar det kulturella livet på den karibiska ön, snart 60 år efter revolutionens seger.

 – Dagens kubanska författare är nästan helt okända på Kuba. Och det är inget konstigt. Det finns inget distributionssystem värt namnet, inga bokhandlar, det existerar ingen litteraturkritik och när en ny bok publiceras sker det i närmast total tystnad, utan reklam eller PR eller någon information över huvud taget, säger Vladimir Bermudez och höjer sina händer i en trött gest.

Själv är han de korta novellernas mästare. Han har vunnit flera utmärkelser och har till och med fått sina böcker presenterade på bokmässan i Havanna. Han tillhör också dem som getts ut av det lilla bokförlaget i Matanzas och ställts ut på MoMA i New York. Men trots det, konstaterar han, är det ändå nästan bara hans anhöriga och nära vänner som känner till hans litterära produktion. Och tanken att kunna leva på det han skriver är mer än en utopi. Men Vladimir Bermudez bryr sig inte så mycket om just det. Han är läkare och har lön från sjukhuset.

Dagens kubanska författare är nästan helt okända på Kuba.

– Jag skriver för att det roar mig, säger han. Det är mitt sätt att komma ut ur verklighetens instängdhet. Men det är klart; jag vill ju bli läst. Det vill väl alla författare.

Vladimir Bermudez är orolig för att tystnaden kring litteraturen bidrar till att unga kubaner inte längre läser böcker över huvud taget.

– Det märks på biblioteken, säger han. Kvartersbibliotek som invigts med trummor och trumpeter och högtidliga tal, förvandlas snabbt till övergivna, ödsliga platser som ingen längre kommer ihåg vad de egentligen var till för.

Men att så få besöker biblioteken beror också på att det som erbjuds där är så torftigt. Med ett lite sorgset skratt konstaterar Vladimir Bermudez att det som finns på bibliotekshyllorna mest är nationalhjälten José Martís verk, skrifter av eller om Che Guevara, Fidel Castros tal, en kaotisk samling av gulnade romaner för länge sedan utgivna på Casa de las Americas förlag och inte mycket mer. Inga kubanska klassiker som José Lezama, Alejo Carpentier eller Guillermo Cabrera Infante. Och än mindre de idag internationellt mest lästa kubanska författarna, men på Kuba nästan okända, som Leonardo Padura, Pedro Juan Gutierrez och Wendy Guerra.

Jag tänker på det när jag besöker Casa de las Americas vackra art-decohus nere vid strandpromenaden el Malecon framför det, den här dagen, nästan ametistblå karibiska havet. Det här var tidigare en av de mest dynamiska kulturella mötesplatserna i hela Latinamerika. Jag minns en författarkväll här med den nicaraguanske poeten Ernesto Cardenal. En magisk musikafton med den uruguayanske trubaduren Daniel Viglietti. Och en konstutställning med unga latinamerikaner som vibrerade av entusiasm.

Men idag har auran kring Casa del las Americas slocknat. Den äldre mannen som är ansvariga för bokhandeln på entréplanet vill inte ens öppna gallerdörren av järn så att jag kan komma in. Han är rädd för att väggen ovanför ska sjunka samman om inte järndörren stöttar den. Och förresten kommer det inte längre några kunder, förutom en och annan bortkommen turist. Dessutom, säger bokhandlaren: hit kommer inte längre några böcker. Här finns bara det gamla vanliga, precis som på biblioteken.

Men något av den gamla kulturella entusiasm som tidigare var så närvarande i Havanna måste väl ändå finnas kvar. Jag försöker med Caymán barbudos torsdagsbar – det brukade vara en het samlingsplats för Havannas unga artister.

Kulturtidningen Caymán barbudo – den skäggiga krokodilen – grundades 1966 med uppgift att bevaka kultur ur perspektivet som en revolutionens buspojke, som inte drar sig för ta upp marginella och nästan förbjudna ämnen. Fortfarande finns det något avantgardistiskt över Caymán barbudo. Men tidningen kommer inte ens ut varannan månad. Och den är nästan omöjlig att hitta. Förr i tiden kom den varje vecka och fanns lite överallt.

Chefredaktören, Fidelito kallad, som hälsar välkommen till torsdagsbaren, har hästsvans, trasiga jeans, öronring och färggranna flätade band kring ena handleden. Han ser lite busig ut och han låter entusiastisk. Men publiken uppgår till knappt ett dussin som alla känner varandra. Musiken är lite uttjatade variationer av la nueva troba – inspirationer av Silvio Rodriguez. Det är trivsamt. Men långt ifrån den dynamiska samlingsplats för unga artister det en gång var. Snarare då ett svagt, och kanske också lite ödsligt eko av en förgången storhetstid.

Strax intill det kubanska filminstitutet ICAIC:s hus på 23:e gatan, huvudstråket i stadsdelen Vedado, stöter jag senare på kvällen på Yoss.

Yoss är artistnamnet för José Miguel Sánchez, som är lite av en legend i Havanna. En snart 50-årig man som klär sig i svart läder, har nitade läderband om armlederna, långt hår med ett brett hårband. Han är också bodybuilder och sångare i ett hårdrockband. Yoss står definitivt ut från mängden – men han är inte bara en svartklädd hårdrockare. När jag intervjuade honom för många år sedan berättade han att han sysslade med att skriva science fiction. Jag tog honom inte riktigt på allvar den gången. Men nu berättar Yoss att han fått två av sina romaner översatta till engelska och nyligen gjorde en lanseringsturné i USA, betald av det amerikanska förlaget. Han har också, berättade han, satt igång en slags litterär bar en gång i veckan på en privat krog i Havanna.

– Att skriva science fiction, säger Yoss, är ett sätt att kunna skriva om nuet utan att riskera att anklagas för att vara en imperialistlakej.

Han har visserligen bara fått en bok publicerad på Kuba, och det var för många år sedan. Men i Spanien är han stor. Och nu är han alltså på väg att bli stor också i den engelskspråkiga världen.

Att skriva science fiction är ett sätt att kunna skriva om nuet utan att riskera att anklagas för att vara en imperialistlakej.

– Jag kan faktiskt, säger han lite stolt, leva på litteraturen numera.

Yoss gillar att ge intryck av att vara en utflippad hårdrockare. Och hårdrockare är han, men definitivt inte utflippad. Bakom Yoss utspel när han sjunger i hårdrockbandet Tenaz, finns en extremt disciplinerad och strävsam man. Varje dag tillbringar han två timmar på gymmet och sju timmar vid skrivbordet. Kvällen jag stöter på honom är han på väg hem till sin moster som är sjuk.

– Det är jag som tar hand om henne, säger han. Jag är den ende hon har.

Det intryck Yoss uppenbarelse ger, döljer vem han egentligen är. Kanske är det likadant med det kulturella livet på Kuba. De gamla institutionerna som Casa de las Americas och Caimán barbudo fungerar inte längre som katalysatorer för unga kubaner som drömmer om att bli konstnärer. De liknar mest kolosser på lerfötter. Samma sak gäller filminstitutet ICAIC som inte längre producerar just några filmer. Men i den svåröverblickbara dynamik som råder på Kuba sedan Raul Castro öppnade upp för mer privata initiativ har det vuxit fram nya inofficiella utrymmen. Regissören Eduardo del Llanos geniala satiriska kortfilmer om Nicanor som från början bara cirkulerade ur hand i hand på DVD-skivor, men som nu också kan ses på Youtube, är ett exempel. Den journalistiska bloggen El Estornudo, som vann Latinamerikas främsta journalistpris förra året, är ett annat. Det lilla förlaget i Matanzas med sina handgjorda bokutgåvor är ett tredje. Yoss och hans litterära bar ett fjärde.

La Fabrica del Arte är ett femte exempel. Hit kommer varje kväll hundratals besökare – många turister, men mest unga kubaner. La Fabrica del Arte håller till i en gammal olivoljefabrik på gränsen mellan stadsdelarna Vedado och Miramar. Härinne finns barer och restauranger, utställningssalar, scener och filmsalonger. Här blandas internationella artister med kubanska. När man kliver in genom entrén känns det som att lämna Havanna och hamna på något ställe på Manahattan eller i Paris eller Madrid.

Det ryktas om att både Fidel och Raul Castros barn är inblandade i La Fabrica del Arte. En del ser det som ett löfte. Andra som ett hot. Det är hur som helst länge sedan Fidel Castro på ett möte på det kubanska författarförbundet lade sin pistol på bordet och förklarade: "Innanför revolutionen – allt. Utanför revolutionen – inget". Idag vet ingen riktigt vad revolutionen är. Och ingen tycks heller riktigt bry sig...

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".