Författaren och dramatiken Lars Norén
Författaren och dramatikern Lars Norén. Copyright/fotograf: Bobo Ericzen
RECENSION - LITTERATUR

Kvantitet blir till kvalitet i Noréns "Fragment II"

"Det är något med den maximalistiska envetenheten som till slut övertygar"
5:10 min

De senaste sex åren har Lars Norén gett ut åtta böcker - tusentals sidor prosa, poesi och annan mer svårdefinierad litteratur. Nu har "Fragment II" kommit, Lars Hermansson har läst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Författare: Lars Norén
Titel: Fragment II

Liksom Fragment I är del två opaginerad och omfångsrik, drygt femhundra sidor. Att läsa i den kan inge känslan av att befinna sig, inte i ett hav av text, utan i ett hav av boksidor. När de fåtaliga orden känns lite för välbekanta är det som att boksidornas vithet dominerar, inte det som står tryckt på dem. I del I var boksidorna grå vilket kunde föra tankarna till gravstenar av granit med texterna som epitafier. Ett intryck som förstärktes av att döden var ett återkommande tema. Så också i del II. Fast nu är det alltså mot en vit fond döendet pågår. Snön faller också påfallande ofta i texten, men inte snö som fyker eller lägger sig i drivor i nån verklig värld utanför boken, det är litterär snö som faller, Hölderlins snö, Paul Celan snö, dödens snö.

Det här är en bok med få specifika substantiv. Det är de stora allmänpoetiska och filosofiska orden som gäller: "ljus, skugga, snö, språk". Och inte minst det i sig så intetsägande, heideggerska "värld." Nästan inga ord vill peka på en konkret verklighet utanför texten. Det är en inre, historiskt betingad, existentiell verklighet som åsyftas, författarens egen förstås, men också människans med stort M eftersom denne författare gärna ser sig som representant för henne, alltså inte stockholmaren eller dramatikern, som i så ofta dagböckerna, eller ens mannen, utan människan.

Jag kan gilla det. I dessa tider när vi allt oftare definieras utifrån grupptillhörighet - etnisk, sexuell, religiös osv. - är det uppfriskande med någon som vill se till det som förenar, inte skiljer oss åt. Döden förstås, ensamheten, en plötslig förnimmelse av skönhet, vår förmåga att minnas våra mödrar. Men för att denna allmänmänsklighet ska få fäste i mig som läsare behöver jag då och då antingen en specifik detalj som drar in mig i texten, eller en oväntat skarpsinnig formulering som gör mig paff. Så att vitheten inte tar över.

Det händer kanske lite för ofta. Jag skulle inte säga att den språkliga koncentrationen är särskilt hög i den här boken. Men det är något med den maximalistiska envetenheten som till slut övertygar. Tjatet, pågåendet, att han orkar skriva en rad till om hur han upplever åldrandet och den annalkande döden. Maximalism är en term som brukar användas för att karaktärisera böcker och författarskap, men också konst och musik och design, som hellre än att skära bort adderar, devierar, alltså avviker från den givna riktningen, och som förkroppsligar motsatsen till minimalismens devis less is more, och i stället hyllar överflödet, det massiva, upprepningen osv. Maximalism inom litteraturen är oftast en manlig affär, James Joyce brukar nämnas, David Foster Wallace, Tomas Pynchon. Elfride Jelinek är kanske ett undantag från regeln. Här hemma skulle man väl kunna kalla Johan Jönsson maximalist, Knausgaard, Leif Holmstrand.

Jag tror inte Norén skulle gilla beskrivningen av sig själv som maximalist. Den tyska tradition han ofta refererar till - Celan, Heidegger, Rilke - är en exakthetens tradition, där den religiösa mystikens via negativa, som går ut på att reducera sig fram till gud, ofta finns runt hörnet. Och lejonparten av Noréns författarskap lider knappast av någon elefantiasis, även om han har skrivit några hejdlöst expansiva böcker i sitt tidiga författarskap, Inledning nr 2 till Schizz och Stupor till exempel. Och fragmenten i den här boken kan också vid ett första påseende tyckas utgöra ett exempel på kärnfull minimalism snarare än något annat, några få ord på varje boksida som nästan alla handlar om någon form av försvinnande eller förlust. Men sentenserna tycks inte vilja slå fast några sanningar, utan bara fortsätta säga sida upp och sida ned. Det är själva den massiva ansamlingen av halvbra sentenser som till slut får kvantitet att övergå i kvalitet. Det hela blir så rörande i sin, tja mänskliga skröplighet. Det går inte slå fast vad livet ytterst handlar om, och det går inte att sluta försöka:

I det sista rummet finns det ingenting som man vill ha

Man borde börja ta farväl tidigt

Det finns bara två sorters människor - de som är döda och de som snart skall dö

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".