Bild från Johan Thurfjells utställning på Galleri Nordenhake i Stockholm.
1 av 5
Konstnären Johan Thurfjell ställer ut på Galleri Nordenhake i Stockholm. Foto: Carl Henrik Tillberg
Johan Thurfjell: Sign, 2018, lera. På Galleri Nordenhake i Stockholm.
2 av 5
Johan Thurfjell: Sign, 2018, lera. På Galleri Nordenhake i Stockholm. Foto: Carl Henrik Tillberg
Michael Johanssons utställning "Never Odd or Even" på Galleri Andersson/Sandström i Stockholm.
3 av 5
Michael Johanssons utställning "Never Odd or Even" på Galleri Andersson/Sandström i Stockholm. Foto: Michael Johansson
Michael Johanssons utställning "Never Odd or Even" på Galleri Andersson/Sandström i Stockholm.
4 av 5
Michael Johanssons utställning "Never Odd or Even" på Galleri Andersson/Sandström i Stockholm. Foto: Michael Johansson
Sonja Larsson: Stella (olja på duk, 2016)
5 av 5
Sonja Larsson: Stella (olja på duk, 2016) Foto: Per Myrehed
RECENSION - KONST

Skräck och stillhet på Hudiksvallsgatan

6:10 min

I dagarna öppnar många konstgallerier sina första utställningar för året. Kulturnytts konstkritiker gick en runda i galleriklustret på Hudiksvallgatan i Stockholm.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Och jag fick mycket ögongodis: färg och form, gärna mer eller mindre abstrakt.

På Cecilia Hillström gallery, till exempel, där Sonja Larsson jobbar i den traditionella måleritekniken olja på duk, men har ett ovanligt sätt att lägga på färgen: tunn linje för tunn linje, nästan som att hon väver fram målningarna. Och väver fram abstrakta mönster uppbyggda av geometriska former som cirklar, kvadrater och hjärtan.

Vid första anblicken kan hennes målningar likna vävtapeter eller sådana där små dukar som farmor eller morfar kanske hade hemma på telefonbordet. Men förstorade: samtliga målningar är precis 181x181 cm. Så man känner sig nästan omfamnad av dem. Det är alltså en sorts korsning mellan traditionellt kvinnohantverk och den mer anspråksfulla, abstrakta måleritraditionen.

Låter det tråkigt? Det är det faktiskt inte. Det räcker med att stå inför någon av Sonja Larssons målningar i en halv minut så infinner sig en väldig stillhet i det där myllret av linjer på duken. Och i mig. Lite som en övning i mindfulness.

Den här korsningen av högt och lågt hittar man också på galleri Andersson-Sandström, som visar nya verk av Michael Johansson. Hans grej är att sätta ihop hushållsartiklar assemblage (tredimensionella collage), som ser på en gång helt slumpmässiga och väldigt välkomponerade ut - inte minst koloristiskt.

Den här gången har han arbetat med speglingar, så att ena sidan av assemblaget är en spegelvänd kopia av den andra. Det första man ser är till exempel två stycken mörkblå tidskriftssamlare lagda mot varann, och kompletterade med små ljusblå skräbrädor längts ut - samt små oöppnade paket med post-it-lappar i samma ljusblå nyans i fogarna - så att den bildar ett perfekt, avslutat rätblock.

Det låter väl ganska kul? Det är det! Det finns en lågmäld humor i Michael Johanssons grejer som är klart njutbar. Hur mycket djupa tankar man kan utvinna av dem är jag mer osäker på. Korsningen av högt och lågt, vardaglighet och abstraktion som både Johansson och Larsson jobbar med - även om det inte är huvudpoängen i deras konst - är inte direkt ny, snarare något av ett standardgrepp i samtidskonsten numera.

Lite mer speciell tycker jag att Johan Thurfjells utställning på galleri Nordenhake är. Det är också skulpturer men han har sökt sig tillbaka till någon slags nollpunkt, eller det där ögonblicket då ett barn för första gången lyckas rita en cirkel, och sen dra två streck undertill så att det blir en levande varelse. En s.k huvudfoting alltså.

Här ser det ut som att Johan Thurfjell har staplat stenblock på varann så att det blir en gubbe, lagt ihop två pinnar så att de bildar en pil, eller bara lagt några stenar på rad. Riktigt så enkelt är det inte - det här ÄR skulpturer gjorda i gips och lera och den sortens material. Och dessutom finns någonting, inte bara levande utan också lite kusligt över dom här sakerna som tilltar ju längre in i galleriet man kommer.

Jag tror att Johan Thurfjell kommer åt en sorts primitiv skräck för dom saker - det liv! - vi själva skapat. Från huvudfotingar till dataprogram. Att det ska ta makten över oss en dag, kanske. Och vad är LIV för nåt egentligen? Det är ju både en evig och alltmer brännande aktuell fråga.

Som Johan Thurfjell gjort riktigt stark konst kring här.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista