Verdis Aida 2018. Katarina Dalayman som Amneris och Christina Nilsson som Aida
Aida 2018. Katarina Dalayman (skymd) som Amneris och Christina Nilsson som Aida Foto: Markus Gårder
RECENSION - OPERA

Sensationellt genombrott i Aida på Kungliga operan

Per Feltzin: "Tack för denna Aida."
3:34 min

En av de mest välkända operorna i världen är Verdis Aida med den berömda triumfmarschen. Nu har en ny uppsättning haft premiär på Kungliga operan i Stockholm.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Opera: Aida
Tonsättaren: Giuseppe Verdi
Regissör: Michael Cavanagh
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Linus Fellbom
Dirigent: Pier Giorgio Morandi
Medverkande: Lennart Forsén, Katarina Dalayman, Christina Nilsson, Ivan Defabiani, Alessio Cacciamani, Johan Edholm
Kungliga operans kör
Kungliga Hovkapellet
Spelperiod: tom 11 april 2018

Triumfmarschen är bara 90 sekunder och har blivit som ett emblem, men egentligen är Aida ett triangeldrama där många scener är stillsamma.

Det handlar om maktkamp och kärlek mellan stridande fiender. De tre är Katarina Dalaymans första Amneris som hon briljerade i, även om hon var lite förkyld. Vi ser en glansfull ung tenor från Italien, Ivan Defabiani i rollen som Radames, och till det ett sensationellt genombrott som Aida, unga Christina Nilsson.

Christina Nilsson - i hennes första stora roll överhuvudtaget - gå och se henne, eller se när "Aida" kommer på bio i mars eller lyssna på P2s direktsändning som ligger kvar under 30 dagar. Efter 25 minuter kommer hennes första stora aria och efter runt två timmar och tio minuter den andra, som vi hörde en del ur. Totalt utan nervositet, helt fri från begränsningar tycktes det och med en särdeles kontroll i attacker och i de lugna återhållna partierna.

Men hon och den unge tenoren hade behövt lite personregi. Kanadensaren Michael Cavanagh är en fena på de kollektiva rörelserna, och man behöver jobba med dem en hel del i "Aida", men personregin har han glömt helt. Det betyder att de rutinerade sångarna kan plocka ur sin erfarenhet men inte de unga. De lämnas ensamma.

Men det är en flott premiär där Pier Giorgio Morandi leder Kungliga hovkapellet utan att man märker det - vilket är ett högt betyg. Verdis musik bara är där, effektiv i allt.

Det är en tidlös uppsättning, men som ändå har moderna inslag som maskingevär och drönarteknik. Lite för övertydligt för min smak, svårt med estetiska bilder av krig i motljus, hur mycket blod man än sprätter till den dansmusik som Verdi skrev. Det svär dessutom mot Magdalena Åbergs vackert strama scenografi som öppnar och stänger tre rum: det privata, det militära och det religiösa.

Men. Som helhet, och med Christina Nilssons genombrott. Tack för denna "Aida".

Ljudet kom från Opera i P2s direktsändning och man kan lyssna på sändningen under 30 dagar.
Podden Operaguiden har diskuterat Aida - för dig som vill veta mer.
Live på bio och via Opera Vision 17 mars 2018.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".