Kulturkrönikan: Om verklighetens folk och publikens hjärta

3:19 min

Anneli Dufva har gjort veckans kulturkrönika, som tar henne från hippiemusikal i Malmö till skilsmässodrama i Helsingborg och nyskrivet, politiskt på teater Galeasen i Stockholm.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Förra helgen var jag på Malmö Opera. Jag såg musikalen Pippin, skapad av Stephen Schwartz mitt i hippie-eran och en av den tidens stora publiksuccéer på Broadway. Jag har velat se den sedan jag som tonåring i USA kom i kontakt med den och jag fick tårar i ögonen redan när Oscar Pierrou Lindén första gången stämde upp i ledmotivet - och jag njöt sedan av hur ensemblen bjöd på en charmig och välsjungen föreställning. Lite allsång är det också och publiken gav stående ovationer och tumlade ut i det skånska snöslasket med lagom rosiga kinder efteråt. Det var fest, teater som fest och musik som talar direkt till de mest grundläggande av känslor. Lev ditt liv, gör det nu, inte sen, säg nej till våld, var den du är och försök göra gott…

Nästa kväll var jag på Helsingborgs Stadsteater. Det var sista kvällen för Helena von Zweigbergks skilsmässodrama Ur vulkanens mun, baserat på två av hennes egna romaner. Uppsättningen har varit helt utsåld och nu, sista kvällen var det till och med kö till eventuella återlämnade biljetter. Jag satt längst bak och kunde följa hur publiken var med i varje skiftning i äktenskapsgrälet. Igenkänning, tänkte jag, denna viktiga komponent när det handlar om att locka och tala till en publik. I april gästspelar den i Göteborg.

När jag sedan i måndags såg den nyskrivna Ur svenska hjärtans djup på Teater Galeasen i Stockholm, så funderade jag vidare på detta. Kristian Hallberg har skrivit en pjäs som börjar 1986 när Olof Palme mördats och som slutar med ett annat omskrivet mord på den svenska landsbygden härom året. Så långt igenkänning alltså. Likaså finns igenkänning i alla referenser, i levande politikers namn och hundar döpta efter Carola eller Perelli.

Men Kristian Hallberg vill mer än så, han vill undersöka vad som är svenskt, vad som är skillnaden på land och stad och varför det politiska läget är som det är. Det är en tankepjäs och en rätt grov skildring av vad man skulle kunna kalla verklighetens folk; om man alls vill köpa idén om att vissa är mer verkliga än andra…

För det är intressant, bitvis briljant, bitvis äckligt men det är också något som saknas - och detta trots att Galeasens uppsättning konstnärligt är på en annan nivå än skilsmässopjäsen i Helsingborg

Hur töntigt det än kan låta, kanske var jag färgad av Pippin, av en tillfällig tonårsidealistisk syn på världen, så tror jag att det – titeln till trots - skulle kunna kallas för hjärta. Nu var det liksom bara kallt när jag gick ut i Stockholmskvällen.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista