As it were av Sang Jijia
As it were av Sang Jijia. Foto: Mats Bäcker/Göteborgsoperan
RECENSION – DANS

Göteborgsoperans danskompani håller världsklass

Ann Jornéus om "As It Were" och "Autodance"
3:08 min

Göteborgsoperans danskompani har haft världspremiär för två dansverk skapade direkt för ensemblen. Ann Jornéus har sett föreställningen S&S ,med verken "As It Were" och "Autodance".

Sverige har ett modernt danskompani som placerar sig bland den absoluta eliten. Det är Göteborgsoperans danskompani, vars 39 medlemmar representerar hela världen och håller en motsvarande nivå. Det är också därför som danskompaniet lockar till sig koreografer i världsklass.

Den gångna helgen hade Göteborgsoperans danskompani världspremiär med två dansverk skapade direkt för ensemblen. Den tibetansk-kinesiske koreografen Sang Jijia bygger upp det visuella verket As It Were, med singlande svarta silkespapper som möter dansarnas rörelser. Och israeliska Sharon Eyal låter människa och robot smälta samman i dansverket AutoDance, som uppfinner den mänskliga kroppens rörelser på nytt. 
 
Ett dovt mörker härskar och från scenhimlen singlar de svarta flaken av silkespapper. Var är vi? Ett ödesmättat landskap av elektoniska klanger, som den kinesiske musikskaparen Dickson Dee formar tillsammans med Lee Ceungs grafiska scenografi. Där rektangulära svarta ramar och vita bord fångar upp pappersarkens raka linjer.

De lövtunna arken reder en bädd av aska för dansarna att sökande röra sig i. Det dämpade ljuset sveper in de blåklädda dansarna i dunkel, där
de slits mellan varandra. Dansarna tar tag, tappar greppet, glider, balanserar på en bordskant och fångas upp, i en virvlande strävan att nå varandra. Allt medan drivorna av papper virvlar upp och faller till ro. För att en stund senare följas av ett askmoln, som skapar ett ännu tjockare lager av pappersark som dansarna vadar i.

När alla tolv dansarna till slut virvlar runt, formar de en våg av flammande flagor som stiger upp mot rymden. Koreografen Sang säger att han ofta börjar med en rumslig bild som väcker minnen och stimulerar fantasin. Papper är en viktig utvecklingssymbol i den kinesiska kulturen, men hur härbärgerar pappret nu våra minnen och människors möten? När salongen slutligen sänks i mörker hänger den frågan kvar.

Efter pausen möts vi av ett kalt scenrum, i blekt ljus. Snart trippar tre varelser in, med bestämda steg. På tå, som gick de i högklackat, med raka ben och ryggar och spända bröstkorgar med svängande armar.
Är det människor? De ser så ut, i sina beige, halvt transparenta kroppsstrumpor över strama, skuggade muskelpartier. Utställningsexemplar.

Fast lika mycket är de maskiner, robotar i sina synkront utformade rörelsemönster, där doe i rytmisk staccato, marcherar, understödda av Ori Lichtiks technorytmer, som skrittande hästar, i ett raveparty. Ömsint och metodiskt skridande fram i en oval formation, allt eftersom fler och fler fyller på i ledet. Fjorton dansare. Unisont, som klonade, men så viker någon av, baklänges, men bara för att sedan rätta sig in i ledet igen. Tema med varsamma, finstilta variationer. Det är minutiöst utmejslade rörelser. Något djupt Urspungligt.


Som om dessa organismer nyss har skapats och vars lemmars funktioner nu noggrannt måste provas ut, så långt det bara går och kroppen förmår. Fullt ut! Här prövas den sanna, fysiska och fagra existensen!
Och de virtousa dansarna bländar oss med sin perfektion, samtidigt som ett krypande obehag lurar i det fulländade. Premiärpubliken håller andan, för att sedan släppa efter och resa sig till stående ovationer. Göteborgsoperans danskompani har gjort det, igen!

Mer om Scen- och musikrecensioner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".