Malte Persson sitter på en bänk.
1 av 2
Malte Persson. Foto: Sandra Stiskalo
Malte Persson sitter på en uteservering.
2 av 2
Malte Persson. Foto: Sandra Stiskalo

Malte Persson om den snirkliga vägen till poesins nerv

"Min unique selling point är att skriva poesi som inte är tråkig"
8:59 min

Poeten och skribenten Malte Perssons nya diktsamling "Till dikten" är tillägnad de platser där han suttit och skrivit. En av dem är ett särskilt kafé i Berlin. Sandra Stiskalo begav sig dit för en intervju.

– Bland annat satt jag här på Café M, ett lite åttiotalsaktigt, otrendigt, fast ändå populärt Berlincafé som under dagens gång utvecklar sig från kaffedrickande till ganska stökigt och rökigt. Och jag gillar särskilt den röda neonskylten här som ser ut som röda neonskyltar ska göra, säger Malte Persson.

Café M som tidigare hette Café Mitropa ligger i Berlinstadsdelen Schöneberg och har funnits sedan slutet av 70-talet. Många författare, konstnärer och musiker, bland annat Nick Cave och Jim Avignon, har druckit kaffe, och annat, här. Café M och dess röda ljus finns också med i poeten Malte Perssons färska bok ”Till dikten” som är en diktsamling där själva poesin är motivet.  

Men det var en något desillusionerad poet som för ett par tre år sedan började skriva dikter om dikter. Malte Persson var helt enkelt besviken på lyriken.

– Jag var lite frustrerad, det var så sällan jag blev överraskad över någon poesi som kom. Jag tänkte att nu är jag inte längre någon ung poet så då borde det komma unga poeter som gör något nytt och roligt. Men i stället känner jag att jag själv hela tiden måste vara den som överraskar mig själv.

Malte Persson debuterade 2002 med romanen ”Livet på den här planeten”. Han har därefter gett ut flera böcker, bland annat den augustprisnominerade romanen ”Edelcrantz förbindelser” och ”Underjorden”, en samling sonetter om Stockholms tunnelbana. Hans litterära stil kännetecknas av en spänstig dubbelhet. Tonen är ofta spexig, språket arkaiserande och temana, ja de är lite svårare att ringa in, ibland är de existentiella, andra gånger är det skapandet i sig som behandlas.

”Till dikten” är Malte Perssons tionde bok. Det är en metalitterär diktsamling, där poesins tillblivelse, egenskaper och effekt utforskas. ”Till dikten” är också slags tittskåp in i lyrikens långa historia, där olika stilfigurer och pastischer över äldre och nyare tiders diktning demonstreras.

Dikten är ett tugg.
Och ett tugg till.
Tuggtuggtugg är dikten.
Dikten är ett tuggmotstånd.
Dikten är ett tuggtillstånd.
Tuggtuggtuggtuggtuggtugg är dikten.
Dikten är ett tuggummi
som aldrig tappar smaken.
Dikten är inte ett dugg.
Dikten är ett tugg.
Dikten är ett tyg.
Dikten är en text, alltså en väv
som det brukar heta i en viss sorts litteraturessäer.
Dikten är en liten trasa
av akryl av ylle linne
bomull silke guldbrokad
att skyla nakna tankar bakom.
Dikten är en kreation
på offentlighetens catwalk.
Dikten är en hijab.
Dikten är ett plyschdjur
Ruvande på en gruvlig hämnd.
Dikten är en liten lustig vimpel
vilken vimplar runt i vinden.
Dikten är en bister fana
Dikten reas ut på Dressman
Dikte är Bayeuxtapeten.
Dikten är en banderoll.
Dikten är en t-shirt där det står:
I went to Biskops Arnö
and all I got was this lousy poem.
Dikten blev bara en tumme.
Dikten är inte ett tyg.
Dikten är ett otyg.

Är diktsamlingen en hyllning till dikten?

– På ett sätt är den en hyllning till poesin, men det är ingen högtidlig hyllning. Det är en lite lekfullt kärleksfull hyllning till poesin som inte alltid tar den på så stort allvar som den själv skulle vilja. Häromdagen sa jag att min unique selling point är att skriva poesi som inte är tråkig. Det finns väl andra som skriver poesi som inte är tråkig, men så många är det inte.

Malte Perssons pillar länge med orden när han skriver. Resultatet är ofta underfundiga dikter, men humorn är knappast ett självändamål, säger han.

– Jag är en ironiker som på något sätt vill komma förbi ironin, som vill förhålla mig ironiskt till ironin själv. Jag har ofta tänkt så här. När man börjar skriva poesi så har man kanske något slags naivt och innerligt förhållande till det. Det är hjärta och smärta och smash the system. Sen lär man sig mer om hur man skriver poesi och man läser mer poesi. Man får ett mer komplicerat förhållande och då blir det svårt att vara så naiv till den. Då går det inte längre att skriva hjärta och smärta. Fast man kanske fortfarande har de där innerliga känslorna går de inte att komma åt på ett enkelt sätt. Då måste man gå omvägar, säger Malte Persson och fortsätter:

– Det är väldigt svårt i denna tid att inte bli en ironiker. Men på något sätt vill jag ta den långa vägen genom ironin och komplikationerna för att komma tillbaka till de naiva känslorna.

En ironiker som längtar efter romantiken, alltså. Sådana finns det gott om i den tyska litteraturhistorien. Och sedan Malte Persson flyttade från Stockholm till Berlin för några år sedan har läst många av dem. Särskilt en har gjort starkt intryck: 1800-talspoeten Heinrich Heine, ihågkommen dels som Tysklands sista store romantiker, dels som en giftig antiromantiker.

– Jag kan identifiera mig med Heinrich Heine. Han ville så gärna vara en romantiker, skriva dikter om rosor och näktergalar och riddare och äventyr men samtidigt så var han tillräckligt intelligent för att inse att tiden för det var förbi och det fanns andra saker som man borde ägna uppmärksamhet. Men ändå han kunde inte släppa det helt så han måste på något sätt komma tillbaka till rosorna och näktergalarna. På något sätt smuggla in den där romantiken i ironin.

Malte Persson kommer att tänka på ytterligare en tysk författare han känner poetisk samhörighet med. Också han hette Heinrich, Heinrich von Kleist och var dramatiker och poet i slutet av 1700- och början av 1800-talet.

Malte Persson börjar plocka i sin svarta ryggsäck som han lagt på caféstolen intill. Där någonstans har han nämligen ett citat ur en essä skriven av Kleist. Det är hans favoritcitat, säger han.

Han finner det inte men minns det ändå, på ett ungefär.

– Kleist säger: Vi har fördrivits från paradiset och nu står de här änglarna med brinnande svärd på vakt och hindrar oss från att gå tillbaka så att vad som återstår är att vi måste ta den långa vägen runt hela jorden för att se om det kanske fortfarande är öppet på baksidan. Något i den stilen tänker jag med poesin.

Hur tycker du att det går med din egen väg tillbaka till det mer naiva tillståndet? 

– Jag tänker, eller jag hoppas, att om man läser till exempel den här nya diktsamlingen, kan se att det är allvar, trots ironi. Att det finns äkta känslor bakom, säger Malte Persson.

Mer om Litteratur

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".