Ur uppsättningen Ice Age.
Foto: Lanna Olsson
RECENSION – SCEN

Ice Age - en iskall överraskning

Jenny Teleman om Ice Age
2:30 min

Är familjepusslet ett djupfrytst hubygge eller ett dominospel av frigolit?
Filmregissören och koreografen Jens Östberg återvänder till dansen med en verklighetsfantasi i is.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Ice Age"
Koreograf:
Jens Östberg
Musik:
Simon Steensland 
I rollerna: Ludde Hagberg, Louise Peterhoff, Jens Östberg
Scen: Moment:Teater
Premiär: 24 mars

 – Här händer någonting jag tycker blir alltmer värdefullt, att man landar framför ett konstverk och inser att jag kommer inte ha en  aning, verkligen ingen aning om vad som ska hända om tre minuter, om tio minuter.

Samtidigt hamnar du i bästa betraktarmodus, nästan såsigt hypnotiserad av insikten om att jag vet exakt vad som kommer hända och detta något kommer bara fortgå och fortgå och fortgå.
Glasklart eller hur?

Vad är det för någonting som pågår och pågår?

– I första delen fryser tre personer. De fryser nåt fruktansvärt. Fångade i en arktisk bubbla av frigolit och plast vacklar de i sina sneakers och sin små dunvästar omkring bland isblock. Det är så kallt att de skakar.

– Tillsammans föder dessa sedan barn i isen och försöker bygga ett hus utan väggar. Och det är ytterst vilsamt att inse att det är detta vi ska se nu, hur dessa tre nästan döda av kölden på ett ineffektivt men envist sätt försöker bygga ett skydd medan de då och då råkar trampa på bebisen.

– Det kräver sin koreograf att få publiken att fästa blicken på två händer som köldfamlande försöker lyfta en skruvdragare och förnimma undertexten, hur lojt och trögt det går att interagera med andra när man är djupt infrusen i sig själv. 
Sen är det paus.

Och då blir det varmt eller?

Ja, både och. Det blir berättarverkstad om vuxnas självupptagenhet. Klädda i dyra träningskläder är de mycket upptagna med att regissera sina och andras liv. 

Och isen då, vad händer med den till sist?

– Den fortsätter vara det oförutsägbara elementet. Kaosskaparen. Isblocken blir heminredning, dominospel och till sist i en riktigt utflippad men också sammanbindande final blir de lätta, vita, oändligt många blocken ett sätt att bygga ett berg av uppmärksamhet på BARNEN samtidigt som de attackerar dem. Till sist bestämde jag mig för att det handlar om den tunga stressen vid varannanveckas-överlämningar. Den konstgjorda naturligheten i att lämna bort sina barn.

– Och glad blir man av själva överraskningen. Av det originella, både upplösta och hårt kontrollerade sättet att berätta om dilemmat familj.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".