Fredrik Söderberg: Sol och Stål, akvarell på papper (2018). Detalj.
1 av 3
Fredrik Söderberg: Sol och Stål, akvarell på papper (2018). Detalj. Foto: Jean-Baptiste Béranger. Courtesy Cecilia Hillström Gallery
Oljemålningar under arbete i Fredrik Söderbergs ateljé
2 av 3
Oljemålningar under arbete i Fredrik Söderbergs ateljé Foto: Fredrik Söderberg. Courtesy Cecilia Hillström Gallery.
Fredrik Söderberg: Sol och Stål, akvarell på papper (2018). Beskuren.
3 av 3
Fredrik Söderberg: Sol och Stål, akvarell på papper, 115x220 cm (2018). Beskuren. Foto: Jean-Baptiste Béranger. Courtesy Cecilia Hillström Gallery

Fredrik Söderberg mellan himmel och helvete

"Synden försöker alltid få en i sin grepp"
12 min

Konstnären Fredrik Söderberg har länge utforskat gråzonen mellan ont och gott i sitt måleri. Nu är han aktuell med sin första soloutställning på ett par år; den första sedan han konverterade och upptogs i den katolska kyrkan. P1 Kultur gör ett ateljébesök någonstans mellan himmel och helvete.

Ska vi börja med att beskriva den här bilden? Det ser ut som en... ja, vad ska man säga?
– Ett väldigt stort träsnitt. Som föreställer en massaker kanske.

Jag vet inte om det är det bloddrypande motivet eller bara den rena detalrikedomen i bilden. Men hur som helst tappar jag talföret lite, där vi står i Fredrik Söderbergs ateljé, i en gammal fabrik straxt utanför Stockholms innerstad.

Bilden vi tittar på heter Sol & Stål och rymmer ett myller av krigare som skär halsen av varann, lemlästade kvinnor upphängda i rep, nån som bokstavligen tappat ansiktet och vrålar ut sin smärta, en annan som tar en lysten tugga från ett huvud han just skilt från någons kropp... Och så vidare - det är en stor bild, två gånger en meter. Så det är gott om plats. Och alltihop utsökt målat i akvarell.

Och så är hela bilden omisskännligt japanskt: både smådjävlar, samurajer och geishor är lånade från klassiska träsnitt och illustrationer i japansk boulevardpress från 1800-talet, berättar Fredrik Söderberg.
– Det är ju på många sätt ett extremt land. Jag vet inte om det beror på att det är ett isolat. En ö. Att saker fått vara ifred där. Man kan hitta de mest konstfärdiga konstformer och avancerade maträtter där, som samsas med en väldigt brutal kultur. Det är nog de motsatserna jag intresserat mig för i hela mitt konstnärskap. Extremer, det som finns i gråzonerna. 
 
Och paradoxer, kanske man kan tillägga. Fredrik Söderbergs bilder bygger i regel på grundlig research: han jobbar lite som en konst- eller idéhistoriker, som följer tanketrådar och traditioner bakåt - ofta till platser där rätt och fel, ont och gott flödar samman, delar rot.

Platser - eller personer.

Titeln på bilden - "Sol & Stål" - har han lånat av den japanske författaren Yukio Mishima - som skrev en essä med samma namn 1968, om hur han härdar och bygger upp sin kropp - sannolikt som en förberedelse för den militärkupp han försökte sig på ett par år senare, tillsammans med en handfull sammansvurna.

Mishima var homosexuell och fascist. Han var nationalist hyllade samurajernas hederskodex men hans hem var som ett litet museum över europeisk stilhistoria.

För snart 30 år sen, revolutionsåret 1989, satte Ingmar Bergman upp Mishimas pjäs "Markisinnan de Sade" på Dramaten, med Stina Ekblad i huvudrollen: 
Alphonse är som musik med ett enda tema. Och jag har svurit att förbli den musiken trogen! Ibland låter temat som ömhet. Ibland dånar det av blod och gisselslag!
 
Pjäsen utspelar sig på 1700-talet - i samband med franska revolutionen - och driven av en närmast helgonlik lojalitet mot sin make, den kriminellt depraverade markisen de Sade, ifrågasätter markisinnan all konventionell moral. 
– När ni och era gelikar ser en ros säger ni att den är vacker. Och när ni ser en orm säger ni att den är otäck. Ni vet inte att rosen och ormen är vänner, och byter gestalt med varandra om natten.
 
Kan en massaker vara vacker? I så fall kommer Söderberg nära något sådant, i sin "Sol och stål". Kompositionen är, motivet till trots, balanserad - harmonisk nästan - det är lätt att föreställa sig bilden som tapet.

Men det har också att göra med hur han arbetar med färgen. Han river sin egen, berättar han, som man gjorde förr i världen.
– Gamla akvareller har en tendens att kännas mer levande än en del nya bilder, säger Fredrik Söderberg. Just för att man tillverkade färgerna i små doser, och sedan betedde de sig ofta olika. 
– Jag tycker om det. Sedan tycker jag också om att använda mig av gamla pigment. Riktig vermillion, blyvitt. Jag känner en större omsorg inför måleriet när jag använder riktiga pigment som jag måste göra själv. Det bidrar till en sorts vördnad inför måleriet.
 
Andlighet har varit ett genomgående tema i Fredrik Söderbergs konstnärskap. Gärna av det mer ljusskygga slaget - som magi och ockultism. Men för två år sen satte han punkt för det. På sin hemsida lät han meddela att han, av personliga skäl, inte längre skulle arbeta med vad han kallade "ockulta" och "esoteriska" ämnen.

– Det kom sig ju av att jag hade påbörjat min konvertering. En stor del av mitt liv hade handlat om de esoteriska världarna. Men jag hittade aldrig någonting i det som var beständigt.

Ändå höll du på med det länge?

– Man måste ju vara grundlig. Allting tar sådan tid, det är problemet.

– Sedan flyttade vi till Tyskland, fortsätter han. Jag ville få lite lugn och ro, så vi flyttade till Berlin. Det låter kanske konstigt, men jag känner inte så många där, och såg inte speciellt mycket konst heller. Men jag gick mycket. Och av en slump hamnade jag i en kyrka. Jag visste inte ens att det var en katolsk kyrka. Sedan började jag gå dit, helt enkelt. Jag vet inte vad som drog mig dit. Det måste varit någon sorts erbjudande.
– Gud drog mig dit, tror jag man kan säga.
 
Fredrik Söderbergs ateljé är avdelad i två rum, ett för akvarellerna och ett annat - lite större - för oljemåleri. Vi har gått över dit nu, och de två, stora målningar som står lutade mot väggen härinne skiljer sig från Sol & Stål som dag från natt. Båda är uppbyggda av några enkla, geometriska former - men i olika färgskalor: den ena mycket mörk, brun och svart, den andra går i ljusa pastellfärger: rosa och grönt.

Men helt abstrakta alltså - och med samma dominerande form i bägge målningarna. Ett kors.
– Jag tror att de här två bilderna är en sorts ordning i kaoset och röran, förklarar Fredrik Söderberg. De är som ljusbärare. Jag tänker på den här bilden av William Blake... jag kommer inte i håg, är det Lot? Eller vem det är som går ned i tunneln med lyktan som han håller i sin hand. Att man tar med sig ljuset när man går in i mörkret, för annars är man nog förlorad.
– Och det är vad de här bilderna är. Enkelheten.

Ditt arbete har tidigare kretsat mycket kring ambivalens, samflödet mellan ont och gott. Finns det kvar?
– Ja, det är ju en ständig kamp, säger Fredrik Söderberg. Synden försöker alltid få en i sin grepp. Du blir inte immun för att du är kristen. Däremot fick jag en fungerande, moralisk kompass att förhålla mig till. Därmed inte sagt att jag alltid beter mig moraliskt eller är god.

Man tänker sig ju religionen traditionellt som en vägvisare, som pekar ut: detta är gott, detta är ont. Kan man säga att de här japanskt influerade akvareller representerar det onda och de här korsformerna det goda?
– Ja. Det kan man säga. Det är enkelt, och jag tycker att det ska vara enkelt. Sedan befinner man sig någonstans däremellan själv.

Mer om Konst / Form

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".