Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Hunter Louise Ganslandt i "Jimmie".
Hunter Louise Ganslandt i "Jimmie". Foto: TriArt
RECENSION - FILM

"Jimmie": Mästerligt om en fyraårings flykt från Sverige och söderut

"Det är sällan man ser sådana här barnskådespelare utanför Hollywood"
2:54 min

I Jesper Ganslandts nya film "Jimmie" spelar regissören själv också pappa till sin egen son. Tillsammans skapar de ett högaktuellt antikt drama, som borde ses av alla som aldrig behövt fly.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Allt ligger i den lille pojkens ögon, i blicken. Hela havet av känslor som inte går att formulera. Flyktens inneboende obegriplighet – ofta även för den som själv varit med. Overksamheten i läger, mellanstationer, frågor…
Och det är ju det här oformulerade som är och varit Jesper Ganslandts styrka, ända sedan debuten med den nästan tysta "Farväl Falkenberg". I "Jimmie" får Måns Månssons fenomenala foto berätta det mesta, medan Ganslandts eget fåordiga manus låter tre olika tidsplan obönhörligt glida in i och ut ur varandra.

Mycket finns ju inte heller att säga, eller göra: förloppet tycks ha sin gång oavsett vad. Efter någon sorts krigsliknande scenario i Sverige är den fyraårige Jimmie på flykt, med och utan sin pappa, motsatt väg som de flesta i dag. Från norr och söderut, så småningom till och med liksom i fel riktning över Medelhavet.

Ibland kan filmen "Jimmie" påminna om Jerker Virdborgs författarskap, som envist gestaltat ett annat Sverige, samtidigt beredskapsmässigt gammaldags och futuristiskt krigsdrabbat.

Men den stora behållningen här är ändå inte själva scenariot, utan människoskildringen inuti det. Framför allt då Hunter Louise Ganslandt i huvudrollen: det är sällan man ser sådana barnskådespelare utanför Hollywood.

Det är svårt att missa att han faktiskt är son till regissören, som här även spelar pojkens pappa, med den samklangen som de har. Till exempel när Jimmie ska skicka flaskpost till sin kompis – innan pappa och son ger sig ut på den sista långa etappen över havet.

Med "Jimmie" har Jesper Ganslandt skapat ett slags högaktuellt antikt drama, med en katharsis redan i filmens första fruktansvärda scen.

Efter visningen kommer jag att tänka på alla politiska förslag om kurser i svenska värderingar för flyktingar och invandrare. Och att den här filmen kunde vara pendangen till det: någonting alla vi andra, som inte har behövt fly, skulle se.

För att åtminstone försöka att förstå.

Mer om Film- och tv-recensioner

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".