Bloomsbury Spirit Installationsbild
1 av 5
Peter Köhlers installation kring Dora Carrington. Foto: Jean-Baptiste Béranger/Artipelag
En trädgård à la Charleston. Foto: Jean-Baptiste Béranger
2 av 5
En trädgård à la Charleston. Foto: Jean-Baptiste Béranger/Artipelag.
Ernst Billgrens installation till baletten Le Dieu Bleu.
3 av 5
Ernst Billgrens installation till baletten Le Dieu Bleu. Foto: Jean-Baptiste Béranger/Artipelag.
Mönster och Virgina Woolfs originalutgåvor.
4 av 5
Mönster och Virgina Woolfs originalutgåvor. Foto: Jean-Baptiste Béranger/Artipelag.
Virginia Woolfs glasögon.
5 av 5
Virginia Woolfs glasögon. Foto: Karsten Thurfjell/SR

Bloomsburygruppen som livsstilspionjärer

Karsten Thurfjell om "Bloomsbury Spirit" på Artipelag
2:40 min

Bloomsburygruppen utgjorde den brittiska modernismens starkaste gren i början av 1900-talet. Nu visas de på konsthallen Artipelag utanför Stockholm.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

"They lived in squares, painted in circles and loved in triangles." Så sammanfattade författaren Dorothy Parker Bloomsburygruppen, den löst sammansatta skara konstnärer, författare och filosofer som utgjorde den brittiska modernismens starkaste gren under början av 1900-talet.

Det finns en dragningskraft i namnet Bloomsbury, både för litteraturnördar, cineaster, konstälskare, idéhistoriker, heminredare, trädgårdsodlare och även de som idag kan gå med på att kalla sig trendnissar, hipsters och snobbar. Och kanske en liten skara ekonomer som undrar vad i hela friden John Maynard Keynes gjorde i det här sällskapet – och det är knappt man vågar svara.

För eftervärlden, i alla fall idag, ett sekel senare, utgör väl Virginia Woolfs författarskap den komponent som betytt mest för den aura och de mytbildningar som omger gruppen och dess olika uttryck, liksom filmatiseringarna av E.M. Forsters romaner. För precis som gästcuratorn Ingela Lind hävdar, så var "the Bloomsberrys" föregångare på det som i dagens språkbruk kallas livsstil. Det är så mycket livsstil så det räcker till alla branscher, och dragkraften ligger nog också i den sympatiska grundton som gruppens medlemmar la an till modernismen.

Till skillnad från de flesta inom det tidiga 1900-talets avantgarde skapade man ingen ism med manifest och absoluta regler, förutom pacifism då förstås, ett motstånd mot första världskriget som Bertrand Russell fick sota för. Likt ett dåtida hippie- eller queerkollektiv bejakades en köns- och gränsöverskridande tillvaro, där man kunde älska lite hur som helst, men också måla lite hur och var som helst, på dukar, väggar och gamla möbler. Det kan man se i dom återskapade salonger, café och gallerimiljöer som möter vid inträdet på Artipelags utställning "Bloomsbury Spirit".

Men på grund av denna estetiska välvilja är det helhetsmiljöerna som står fram, understrukna av former och mönster, medan målningarna av Roger Fry, Dora Carrington, Vanessa Bell och Duncan Grant mer blir stämningsgivande tidsmarkörer än distinkta visioner.

Det finns också spänst i dom nutida tolkningarna som Karen Gabel Madsen, Ernst Billgren, Peter Köhler och Tor von Geijer gjort av berömda Bloomsburymiljöer som godset Charleston, Monk’s house och Omega Workshops, och spänning i föremål som Dora Carringtons gunghäst, Virginia Woolfs glasögon och de i princip handvevade originalupplagorna av hennes romaner på Hogarth Press.

Ändå är det som den nordiskt svinkalla våren och Artipelags spatiösa modernism absorberat det brittiska fuktklimatet, den ymniga grönskan och övermöblemangen så att det här och var känns lite glest. Lite torrt.

Man varför klaga? Att allt det här nu finns samlat bland tallar och knallar på Värmdö, är faktiskt märkvärdigt.

Mer om Konst- och formrecensioner

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".