Mirja Unge
Mirja Unge. Foto: Göran Segeholm/Norstedts
RECENSION – LITTERATUR

Sorgligt och svart i "Jag går och lever"

3:22 min

Mirja Unge är tillbaka med sin första prosabok på 11 år – romanen "Jag går och lever". Kulturnytts recensent tycker att den är storslagen och drabbande.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Genre: Prosa
Titel: "
Jag går och lever"
Författare:
Mirja Unge
Utgivningsår:
2018

Det är med viss oro jag öppnar Mirja Unges nya roman. Har hon försökt hitta en helt ny stil? Övergett sina – ofta utsatta – flickor?
Men, nej – Mirja Unge är fortfarande Mirja Unge. Jag landar mjukt i hennes rytm igen, i hennes miljöer i utkanten av utkanten, i hennes aviga karaktärer.
Och den här gången är berättarjaget femtonåriga Tove, som driver mellan högstadieskolan, kompisar och hemmet, där pappan är hatisk, full och galen och önskar att Tove och hennes syster inte fanns.

Mirja Unges språk kan inte beskrivas, det måste upplevas. Men ett försök: de långa meningarna är ett slags lortig medvetandeström, som visar på det felaktiga, orättvisa, våldsamma i världen. Dialogerna är hetsiga och orden vardagsenkla, men därunder finns vråldjup.

Genom hela boken är det fingrar innanför tröjan, kvastskaft som trycks upp i underlivet, fler händer innanför kläderna.

Det är som om hon skriver i en parallell värld. Hennes språk gör som hennes romanfigurer – ställer sig på tvärs, ifrågasätter auktoriteter. Det pekar finger åt punkter, frågetecken och utropstecken och är fyllt av ord som "jävla" och "fan".
Och det känns inte utstuderat. Det är så här orden kommer ur Mirja Unge och det har de gjort sedan romandebuten 1998, även om hon slipat på tekniken.

"Jag går och lever" är sorglig – och surrealistisk. Mirja Unge har samlat ihop bland det värsta som kan hända under tonåren och skruvat upp det till max. Ingenstans finns trygghet. Genom hela boken är det fingrar innanför tröjan, kvastskaft som trycks upp i underlivet, fler händer innanför kläderna.
Mitt i allt det nedsupna, uppgivna sticker Mirja Unge in lite hopp, små strimmor av ljus. Utan dem hade läsningen blivit outhärdlig. Det lindrar också att hon lyckas få mig att känna sympati även med de mest osympatiska, med vuxna som struntar i barnen och pojkar som begår de grövsta övergreppen.

Romanen utspelar sig under Kuwaitkrisen i början av 1990-talet. I skuggan av den pågår samtidigt små krig och övergrepp på andra ställen, som i den här byn i Sverige. I dag skulle Tove och de andra tjejerna i romanen kunna skrika: "me too!" Men de verkar inte ens överväga att någon, någon gång, skulle lyssna på just dem. Det är därför så tacksamt att Mirja Unge tycks ha skrivit ett kontrakt med dem: att hon ska vara dem trogen - och återkomma till dem.
Och jag lovar att fortsätta läsa.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista