Karl Dunér: Scen 8
1 av 4
Karl Dunér: Scen 8 (Lasarettet), 2018 Foto: Patrik Lindell
Karl Dunér, Scener
2 av 4
Karl Dunér, Scener Foto: Patrik Lindell
Karl Dunér: Plåt 2 Bensalem (2018)
3 av 4
Karl Dunér: Plåt 2 Bensalem (2018) Foto: Mårten Arndtzén/SR
Karl Dunér: Scen 2
4 av 4
Karl Dunér: Scen 2 (Rue des Envierges), 2018 Foto: Mårten Arndtzén/SR
RECENSION - KONST

Karl Dunér skapar liv på Vandalorum

6:12 min

Karl Dunér är kanske mest känd som teaterregissör, men är också verksam som bildkonstnär. I sin nya utställning på Vandalorum skapar han liv, enligt vår recensent.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Scener
Plats: Vandalorum, Värnamo
Konstnär: Karl Dunér
Tid: T.o.m den 3 juni 2018

Fyra grå, blänkande moln svävar straxt ovanför Vandalorums såpade trägolv.

Blänkande, för att de är gjorda i hamrad plåt och belysta med spotlights, vilket också skapar en skarp skugga undertill som förstärker det svävande intrycket.

Men egentligen föreställer de inte moln, utan någonting – i någon mening – ännu flyktigare.

Var och en har sin titel från en ö, upptecknad i ett lexikon över fiktiva platser. Speranza, utanför vilken Robinson Crusoes skepp förliste 1659; Skattkammarön som kartlades av kapten Flint år 1754 och så vidare.

Sagans öar, fantasins artipelag.

Skulpturerna är vackra, men märkligt sterila. Kuperade landskap med vad som liknar skärgårdsklippor och havsvikar - men vattnet är fruset och allt annat med. Den ena ön den andra lik. En femte ö har monterats på stativ och rests på högkant, vilket funkar fint estetiskt. Men som markering – detta är ett konstverk, ingen ö – känns det lite överflödigt.

I utställningsfoldern liknar Magnus Florin Dunérs öarna vid hjärnor i formalin, och det är träffsäkert: döda rester av någonting som en gång levat. Som härbärgerat ett helt liv. En värld, för sig. Men varför?

Som kontrast kanske, till utställningens titelverk: "Scener".

Tio stycken grå lådor som reser sig på smala ben, alldeles intill ögruppen. De är kubformade och av samma storlek som en gammal tjock-tv; invändigt klädda med linneduk, bemålad i gråvitt, och var och en upplyst, inuti, av ett enkelt litet lysrör i miniatyr. De står uppställda på en rät linje och är öppna åt två håll, så att man kan se rakt igenom allihop, om man ställer sig i någon av linjens ändar.

Som någon sorts nybrutala dockhus, i en mardröm om miljonprogrammen kanske. Det är det första intrycket av Dunérs scener. Men dröjer man sig kvar, och ger dem lite tid, så förbyts det dystra i någonting som – åtminstone för min del – vetter mot någon slags lycka.

Inuti lådorna finns saker. Det är verkligen små scener, som ibland är sparsmakade: ett par snören som hänger ned från lådans innertak, eller bara en liten tröskel på dess golv. Ibland liknar de mest ett förråd på en teater, med sin röra av gammal rekvisita. Föremål som förlorat sitt sammanhang och sin betydelse, men som ändå fortsätter att existera, anspråkslöst men envist.

Och inte bara föremål. Varje scen har sitt eget ljud också, diskret men tydligt nog om man lutar sig fram och hör efter. Det rör sig mest om olika slags sorl: skogens, lekparkens, caféets. Någonstans skäller en hund, någon annanstans passerar ett flygplan. Och en gammal väderleksrapport?

Och precis som med öarna har Karl Dunér försett sina scener med titlar som knyter dem till bestämda platser i världen utanför. Scen 4 heter till exempel Place d'Aligre, Scen 8 Lasarettet och så vidare.

Men här blir kopplingen starkare, mer levande, tack vare ljuden – som fungerar som en port mellan det närvarande och den utpekade platsen. Varje scen klyvs liksom i två: en synlig, som vi skulle kunna ta på, och en hörbar – som vi måste föreställa oss hur den ser ut.

Klyvs – och öppnar sig. Mellan rum och plats, mellan observation och fantasi. Men också mellan nu och sedan. För det pågår saker här. Vissa av föremålen rör på sig, förflyttar sig långsamt och utan synbart mål. Spöklikt.

Den naturliga förklaringen är att Karl Dunérs scener är maskiner, lika mycket som skulpturer. Och mekanismen är konstruerad för att vara oförutsägbar: inga förlopp kan upprepas, och de pågår så länge strömmen är på: dygnet runt, år efter år. Dunérs första maskinskulptur av det här slaget ska ha gått oavbrutet i 14 år, innan den stängdes av för service.

Så vad är det egentligen han har skapat här? En slags rundimentär människogestalt återkommer i flera av scenerna: två små lådor ovanpå varann och längst upp ett par axlar och ett litet huvud, format med linneduk. Stumma och uttryckslösa figurer, men ibland alltså: i rörelse.

Den antika Pygmalionmyten gör sig påmind, historien om skulptören som förälskade sig så högt och rent i sitt eget verk att kärleksgudinnan Afrodite blåste liv i det.

Och är det inte ett slags stillsamt liv som faktiskt pågår i de här grå lådorna? Konstgjort visserligen, men alls inte simulerat. Verkligt, för att det är öppet. Oavgjort.

Som livet självt, så länge det pågår.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista