Anna Axfors
Författaren Anna Axfors romandebuterade i höst med Kärleksbrevet. Foto: Charles Ludvig
RECENSION - LITTERATUR

"Jag hatar naturen" - provocerande och nyfiken poesi om bussresorna ut från staden

2:20 min

För två år sedan romandebuterade författaren Anna Axfors med boken "Kärleksbrevet". En varsam berättelse där en dotter skrev ett brev till sin döende mor. Nu är hon åter aktuell, den här gången med diktsamlingen "Jag hatar naturen". En titel som provocerar vår kritiker Alba Mogensen, som själv älskar skog och hav.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Provocerat nyfiken kastar jag mig in i boken: hon kan väl inte på riktigt hata naturen? 

Men i boken gör hon det faktiskt, eller i alla fall diktjaget som är av naturen. I boken möter vi ett jag som dricker rosévin på kallbadhuset i Malmö bland nakna kvinnokroppar, surfar på Ebay, härjar sig igenom en het sommar och tar bussen ut till havet vid Barsebäck till nåt som kallas natur, där det gamla kärnkraftverket tornar.

Och det är i de här dikterna om de krångliga bussresorna, då boken blir som bäst. Borta är här all naturlyrisk mystik vi är vana vid, istället dominerar diktjagets oro över att inte bete sig rätt i naturen.

"Jag vet inte vilken buss man ska ta för att komma till naturen och för resten har jag nog inte rätt utrustning," skriver Anna Axfors.

Jag hade gärna läst mer om allt det där förbjudna och alla osynliga regler som naturen bjuder in till. Om resor ut från staden till grusade joggingspår och promenadstråk. Eller om människor som spelar hög musik i skogen eller kommer med stora elgrillar, när det enda vi skulle göra var att äta rågkusar och dricka kaffe, i svensk tysthet.

Men istället utspelar sig de flesta av dikterna i staden. Bland främlingar, i kärleken, på jobbet. Det glimrar till ibland: i de längre prosalyriska styckena känner jag igen den förundran inför Axfors språk som infann sig när jag läste hennes romandebut "Kärleksbrevet". Men tyvärr händer det inte så ofta den här gången. Många av dikterna är inte redo för boksidan än, utan de blir ofta ett slags obesvarade frågor utan mottagare.

Men, en dikt fastnar i mig efteråt. Det är en dikt som skulle kunna funka nästan som presentation av boken, och ibland hela tillvaron, självt. Lyssna, det står så här: 

Det är så typiskt
Det man tror livet handlar om
Handlar livet inte om
Precis som det man tror att boken man skriver handlar om
Handlar inte boken om

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista