Lena Andersson
Lena Andersson Foto: Henric Lindsten
RECENSION - LITTERATUR

Lena Andersson skriver om folkhemmets uppgång och fall

3:14 min

Författaren Lena Andersson har nått en stor publik inte minst genom sina två romaner om Ester Nilsson.

Nu kommer hennes nya roman, Sveas son.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Omslaget till den här romanen är lite 50-talsaktigt; en stiliserad bild i rött, brunt och grönt med en bortvänd man som håller en tumstock. Och det är nog ingen slump. Det är inte mycket som beror på slumpen när det gäller Lena Andersson – denna förnuftets tillskyndare. Jag har hört henne hylla upplysningstidens ideal med ord som att "man är saklig och man gissar inte".

Ragnar Johansson gissar inte heller. Han chansar inte. Han varken vågar eller vill. Han är Sveas son, ett barn av det moderna projektet, född år 1932. Romanen skildrar hur han växer upp och hur han själv får familj och barn.

"Att välja att tillhöra de obemärktas skara är för honom något fint och helt i linje med den rationella framstegstanken vid den tiden. Men sedan?

Ragnar skulle velat bli arkitekt, han är en mycket begåvad möbelsnickare, men han väljer istället tryggheten, väljer att bli slöjdlärare. "Han gick nu in för att acceptera ett liv utan strävan." skriver Lena Andersson. Att välja att tillhöra de obemärktas skara är för honom något fint och helt i linje med den rationella framstegstanken vid den tiden. Men sedan? Lena Andersson skriver om hur Ragnars vanlighet får allt svårare att passa in när samhället förändras. Hans vilja till statistisk rättvisa och noggrannhet blir helt enkelt alltmer omodern.

"Lena Andersson skriver om hur Ragnars vanlighet får allt svårare att passa in när samhället förändras. Hans vilja till statistisk rättvisa och noggrannhet blir helt enkelt alltmer omodern.

Frågan är bara om romanen vill väl mycket när den genom Ragnar ska rymma folkhemmets både uppgång och fall. Detaljerna finns visserligen där; vad man äter och hur man bygger, hur man klär sig, böcker; tidens politiker far förbi. Men det är just det. Det är rätt mycket som just far förbi. Lena Andersson är mer intresserad av idéer än av gestaltning och romanen liknar ibland mest en informationsbroschyr i sin knastertorra redogörande och medvetet arkaiserande stil.

Den sympati jag ändå känner inför projektet, inför denne stele Ragnar, beror på att Lena Andersson är så uppriktig i sin vilja att förstå vad som faktiskt hände, att hon i den meningen skriver i en stolt svensk tradition av arbetarförfattare.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista