Huvudpersonen Kaja, spelad av duktiga Andrea Berntzen, i filmen Utøya 22 juli
Huvudpersonen Kaja, spelad av duktiga Andrea Berntzen, i filmen Utøya 22 juli
RECENSION – FILM

"Utøya 22 juli" – en till synes omöjlig prestation

Emma Engström recenserar "Utøya 22 juli"
4:44 min

I Norge har den första spelfilmen om Utøya-attentatet, "Utøya 22 juli", åter väckt debatt om vad som ska räknas som terrorism. Idag är det svensk premiär för Erik Poppes film, som bygger på berättelserna från de överlevande på ön.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Utøya 22 juli
Regi: Erik Poppe
I rollerna: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen, Elli Rhiannon Müller Osbourne m fl
Genre: Verklighetsbaserat drama
Betyg: 4 av 5

I naturen finns två sätt att skydda sig. Det ena går ut på att synas så lite som möjligt, det andra är att lura motståndaren genom att låtsas vara något annat. Bägge är förbehållna den som kan förbereda sig.

Den 22 juli 2011 hade 500 ungdomar ingen möjlighet till kamouflage. Tvärtom stod de ut i landskapet: i färgglada tält på en karg ö, och med en politisk åsikt som förövaren fixerat sig vid.

Han hade gott om tid för förberedelser. Han klädde sig som en polis för att lura sina offer – ett slags terrorns mimikry.

Men "Utøya 22 juli" är inte en film om honom, vi får bara se ett par korta glimtar av en anonym gestalt. Istället är det en berättelse om dem som sprang, hukade, kravlade, hoppade, vadade, låg och klättrade för att inte bli sedda.

För av alla omöjliga historier har Erik Poppe valt den här och han berättar på det mest respektfulla sättet, utan att också kompromissa med det konstnärliga uttrycket.

Filmprocessen har präglats av en vilja att återskapa de 72 minuter som skottlossningen pågick så autentiskt som möjligt.

Först en kort sekvens med dokumentära bilder från Oslo, när bomben smäller i regeringskvarteret. Sedan förflyttar vi oss till Utøya där vi får möta huvudpersonen Kaja, en idealistisk tjej som man anar är informell ledare i ungdomsorganisationen.

Och innan publiken hinner tänka tanken att detta bara är en film, bryts illusionen när Kaja tittar rakt in i kameran och säger:

"Ni kommer aldrig förstå, bara lyssna på vad jag säger".

Hon riktar sig både till oss och sin mamma som ringt för att kolla läget efter nyheterna om bomben.

"Ingen fara, där här är världens säkraste plats", svarar Kaja.

En stund senare börjar skottlossningarna. Kameraögat följer utan att blinka Kaja och hennes vänner i realtid på deras flykt runt ön.

Det är en till synes omöjlig prestation av alla inblandade: de unga amatörskådespelarna som fångar varje nyans i växelspelet mellan panik och lugn, närhet och avstånd, vrede och djupaste sorg. Och fotografen Martin Otterbeck som låter den handhållna kameran fungera som neutralt vittne, som skräckslagen deltagare, men också som ett hot.

Effekten är förkrossande och sitter kvar länge som ett tryck över bröstet. Och visst kan man diskutera vad det här intima skräckfilmsscenariot tillför berättelsen om Utøya.

Här göms inget mellan raderna, samhällsutblicken saknas och den som söker svar på hur det kunde hända får söka sig till de många böcker och artiklar som skrivits i ämnet.

Men andra gången jag ser filmen framträder en ny dimension: den obarmhärtiga naturen, som inte ens den förmår skydda de unga. Den som konstnären Jonas Dahlberg symboliskt nog skar sig rakt igenom i sitt Utøya-monument som aldrig blev av. 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".