Poeten Katarina Frostenson.
Poeten Katarina Frostenson. Foto: Fredrik Wandtrup
RECENSION - LITTERATUR

Obekymrat hög ton med enkla uttryck

2:45 min

För sin förra bok "Sånger och formler" erhöll Katarina Frostenson Nordiska rådets litteraturpris 2016 - nu kommer den nya diktsamlingen "Sju grenar".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Författare: Katarina Frostenson
Titel: Sju grenar

Det är inte alldeles lätt att i minnet skilja den ena diktsamlingen från den andra. Man kan känna en skillnad i dagrar, ton och preciseringar. Det mycket specifika ordet "nariga" är inte så vanligt i poesin, men förkommer flera gånger i den nya boken. Kanske är det en signal om ett strövande i barn- och ungdomen – det är väl då man jämt är narig. Men Frostenson presenterar sällan ett tydligt ämne eller tema i sin poesi, inte heller i "Sju grenar".

Här finns antytt att härkomst och släktgrenar berörs, men poeten stannar lika ofta i naturen och använder alla bilder man kan krama ur ett träds grenverk.

Det är tidens och livets gång som skrivs, lövens förvandlingar och dunkla återkomster. Utan affekter, men ibland tänker jag att det finns en, om än elastisk, hinna mellan röst och text – som att se elden men inte känna värmen. Det finns något svalt över sidorna, det är tankedikt som är ovanligt återvändbar, man kan följa nya spår vid varje läsning, se detaljer man missade förra gången, höra ett nytt tonfall plötsligt, mellan två strofer.

Inget är definitivt; sentensen "Världen är här hela tiden" dyker upp flera gånger. Och världen förändras ju ständigt, vilket hos Frostenson gestaltas i ett bildspråk som aldrig blir slutgiltigt, en metafor kan vid omläsning överraskande glida ur sin metaforiskhet. Andra emblematiska bilder, som "en väg med en sträng av grönt" är enkla och starka – minns jag det från en tidigare bok eller är det ett minne från mitt eget liv? Frostenson har ansetts svår, men det är i så fall en mycket vacker och lätt svårighet.

Hon talar tydligt, men är vag – vilket är något annat än abstrakt. Hela hennes språk och grammatik med frånvaro av skiljetecken, osäkerhet kring subjekt och predikat – och – utelämnade av pronomen, gör poesin flytande, eller gasformig. En strävan tycks vara att bli lämnad ifred som observerat subjekt, och istället poängtera poesins uppgift som observerande objekt. Samtidigt är boken ganska rolig ibland, med vokalrader som "Att få skålar följer med åren" och obekymrat väver hon samman en hög ton med enkla uttryck, vilket också får bli slutord i denna recension av "Sju grenar": "sega som attan" och "skarp som sjutton".

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".