Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Roger Wilson och Björn Jansson i Cannes
1 av 5
Roger Wilson och Björn Jansson i Cannes Foto: Björn Jansson/SR
Den japanska regissören Hirokazu Kore-eda och Kulturredaktionens Björn Jansson.
2 av 5
Den japanska regissören Hirokazu Kore-eda och Kulturredaktionens Björn Jansson.
Björn Jansson i Cannes.
3 av 5
Björn Jansson i Cannes.
Glimtar från röda mattan på filmfestivalen i Cannes.
4 av 5
Glimtar från röda mattan på filmfestivalen i Cannes. Foto: Björn Jansson/SR
Folk som på kändisspaning i Cannes.
5 av 5
Folk som på kändisspaning i Cannes. Foto: Björn Jansson/SR
FILMFESTIVALEN I CANNES

Vi avrundar årets filmfestival i Cannes

19 min

När spekulationerna pågår som allra mest om vilka som vinner filmpriser så listar Roger Wilson och Björn Jansson sina favoriter från året.

Alla gissar och skvallrar och spekulerar. En del hävdar att det antagligen blir en kvinna som vinner i år. Att en festival som präglats så mycket av metoo-upprop och jämställdhetsdiskussioner liksom bara måste krönas med en kvinnlig regissör tilldelas guldpalmen.

I så fall blir det den andra regissören i tävlingsseriens historia – Jane Campion fick ju en guldpalm 1993.

Och man frågar sig, kan juryns ordförande Cate Blanchett leva med sig själv om hon inte tar chansen och väger upp den så mansdominerade statistiken.

Ja, en del är så fixerade vid den här frågan att de redan börjat diskutera vilken av de tre kvinnorna i tävlingsserien som har störst chans att vinna.

För svenska cinefiler är det festivalens näst finaste tävlingsserie som man ska hålla ögonen på. Ali Abbasi och filmen "Gräns" – som mottogs med stort jubel av publiken i Cannes.

Men vi tar tillfället i akt och delar med oss av några egna utmärkelser idag.

Roger Wilson

Jag börjar väl med en personlig favorit i Cannes i år. Belgiska "Girl" av Lukas Dhont. En film som faktiskt är hans långfilmsdebut, och berättar historien om den femtonåriga transtjejen Lara. Hon kämpar mot sin kropp på ett väldigt konkret sätt.

Hon vill bli ballerina, men eftersom hennes tidigare dansträning gjordes som kille, så har hon aldrig tränat på att stå på tå på rätt sätt.

Den rigida könsuppdelningen inom balettdansen blir ytterligare en fysisk könsroll som hon måste övervinna. Och för regissören Lukas Dhont ett sätt att gestalta Laras inre tillstånd och kamp på.

 Girl kommer nog att belönas med pris i Cannes tror jag. Den känns lite som en tonårsversion av oscarsvinnaren för bästa icke-engelspråkiga film, chilenska "En fantastisk kvinna". En film som Lukas Dhont också nämnde som en inspirationskälla.

Priset till den intervjuperson som gjorde mig mest förvirrad går nog till den argentinske regissören Luis Ortega. Hans "El Angel" handlar om Carlitos Robledo Puch – en ökänd brottsling som under 70-talet gjorde sig skyldig till en rad mord och stölder.

Men i Luis Ortegas film finns det en overklig kvalitet kring allt som händer. Som om det hela är ett slags fantasi. Och det är väl okej, tills man inser att regissören valt bort de värsta sadistiska morden och våldtäkterna ur sin film. "för då skulle ju ingen känna sympati med huvudpersonen".
Något som han hävdar tillhör genren, och jämför med Terence Malicks "Badlands" och Arthur Penns "Bonnie and Clyde".

– Om jag visade våld och våldtäkter så skulle jag kritiseras för det, men när jag inte gör det så får jag också kritik. Vad jag än gör så kommer man att fråga mig varför jag inte gjorde på ett annat sätt, sa regissören Luis Ortega, som egentligen mest verkade vara intresserad av att göra film om sitt eget intresse för kriminalitet under sin uppväxt, men behövde en känd story att hänga upp filmen på.

"El Angel" är en bra film som visar våld inifrån, det är bara det att man känner sig enormt lurad när man inser att man bara har fått halva storyn.

Priset för bästa no show – alltså att inte dyka upp, går väl till polske Paweł Pawlikowski som vann en Oscar för bästa utländska film 2015 med "Ida", och som nu tävlar i Cannes med sin film "Cold War".

Han var i och för sig med på röda mattan och på presskonferensen för filmen, men när det sen var dags att möta pressen så hade han för ont i foten för att kunna göra intervjuer, sa han.

Det var otroligt trevligt att få hänga med skådespelarna som gör filmens olyckliga kärlekspar: Tomasz Kot och Joanna Kulig. Kanske var det för att regissören var borta som de så pass frispråkigt kunde berätta om hur den store Pawlikowski egentligen regisserar.

Han höll nämligen de bägge hyperaktiva skådespelarna lugna och minimalistiska med väldigt konkreta regiinstruktioner. Till Joanna Kulig var det var det att hon skulle tänka sig att hon var den svala amerikanska filmstjärnan Lauren Bacall från 40 och 50-talen, medan Tomasz mest skulle vara man, det vill säga röka och vara tyst.

Björn Jansson

Regissören Jafar Panahi har de senaste åren haft stora problem med myndigheterna i Iran, men trots att han belagts med yrkesförbud och dömts till husarrest så har han ändå lyckats göra en rad filmer, som alla kvalificerat sig till internationella festivaler.

Även om Panahi nu verkar ha fått det enklare att arbeta som filmregissör så fick han inte åka till Cannes för att presentera sin film "3 faces". Det fick däremot filmens skådespelarna Behnaz Jafari och Marziyeh Ebrahimi och klipparen Mastaneh Mohajer. 

– De sa att omvärlden kanske tror att det är omöjligt att jobba i Iran. Men det går, man hittar olika knep. De lyfte också fram att kvinnor regisserar och går på festivaler.

– Budskapet kommer ut ändå. Det berör människor. Att förbjuda har blivit meningslöst.

En personlig favorit av alla filmer jag sett är Hirokazu Kore-edas film "Shoplifters" om en familj i tre generationer där de äldre lär barnen att snatta. Det är en familj där de yngsta har snattas, kan man säga. I filmens inledning så hittar pappan en liten flicka som är utlåst på en balkong i ett rikare område och han tar henne med hem. Det här är en familj som många inte skulle kalla familj i Japan, men Kore-eda vill visa hur kärleken också kan finnas där. 

Största upplevelsen har varit Lars von Triers "The house that Jack built". Det är ju spännande att se vad karln ska komma med. Han är en provokatör och på premiären får han stående ovationer, sen när filmen har dragit igång och de makabra scenerna visas lämnar mer än hundra personer premiärbiografen.

Han väcker verkligen reaktioner och han snackas det om. Många tycker att det är en fruktansvärd film, det är barn som dödas och kroppar som dras efter bilar. Man mår ju dåligt av morden, men att man känner äckel när man ser såna scener är på ett sätt mer positivt än att se underhållningsvåldsrullarna där man nästan ska skratta åt det hela.

Mer om Filmfestivalen i Cannes

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".