"Tecknarens kontrakt" – Peter Greenaways konstnärliga höjdpunkt

5:30 min

På måndagen är det nypremiär för Peter Greenaways "Tecknarens kontrakt" som går upp på Folkets Bio. Mattias Berg har sett om filmen.

Den walesiska filmaren och konstnären Peter Greenaway blev svårt kultförklarad på 80-talet. Varför då?

– Han var sinnesbilden av 80-talsestetiken. Det var stilblandningar, ironi, det var otroligt visuellt. Tittar man tillbaka så var man nästan i det 70-talspolitiska och så kom Greenaway i början av 80-talet. Det var bländande på många sätt.

Hur var det att se den idag?

– Det var intressant. På många sätt var det en sorts tidsresa. Allt är så fruktansvärt tjusigt och dragit till sin spets. Allting utspelar sig i slutet av 1600-talet, mitt under barocken, med peruker och symmetriska trädgårdar och allt vad som hör till. Länge tycks det mest handla om att en tecknare, Mr Neville, kommer till en Mr Herberts fantastiska herrgård och får – just – ett kontrakt på att göra tolv teckningar med vissa väldigt formella krav på varje bild.

– Dessutom blir det naturligtvis erotiska förvecklingar, som alltid i Greenaways filmer, eftersom den här tecknaren också tycks ha andra saker inskrivet i sitt kontrakt – framför allt i förhållande till Mrs Herbert, alltså godsägarens hustru, medan han själv är försvunnen. Mitt i allt var det de tolv teckningarna som är ramen.

Vad handlar den om, under ytan?

– Det är någon form av manierad thriller, för det visar sig så småningom att alla de här tolv teckningarna ger ledtrådar till vad som har hänt Mr Herbert. Den är inte lätt att förstå och man ska nog inte riktigt begripa allting.

– Det här var Peter Greenaways höjdpunkt. Efter "Tecknarens kontrakt" kom "Zoo". Den såg jag om för ett tag sedan och den var underbar. Jag blev slagen över hur bra den fortfarande är. Och jag tycker att de som har möjlighet ska ta chansen att gå och se den här filmen på bioduk – där ju Greenaways otroligt visuella filmer passar bäst. 

Hur gick det med hans karriär senare?

– Den gick i sank. Det är väldigt mycket snusk, svårbegripligt och oerhört pretentiöst de senare filmerna. Det är inte postmodernt, snarare kompostmodernt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista