En sädesärla
Vad man kan se en vanlig vardag Foto: Vidar Ruud NTB scanpix

Veckans ord: Vardag

3:38 min

Katarina Wikars hittar vardagarna överst på kritikerlistan, ser en bolånedörr slå igen och inser att konstnärsromantiken är dödare än någonsin.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Så ligger då Ulf Lundell allra överst på kritikerlistorna med ”Vardagarna”. Prosadikter varvat med dagbok över alla dagarna, mestadels i ensamheten på Österlen. Väder, sädesärlor, trasiga bilar och en trasig värld. Det är tisdag morgon, som han sjöng på ”Preskriberade romanser” för mycket längesen, en grå tisdag morgon är livet. En gång försökte jag och en kollega få en intervju med Uffe, det gick nästan i land, då han helt plötsligt gick upp i rök och hörde av sig veckan efter med förklaringen: ”I had a really bad Tuesday.”

Det är som i Stig Johanssons dikt, som man kan läsa på kaffemuggarna och vykorten. "Alla dessa dagar som kom och gick / inte visste jag att de var livet. Jo. De som är sega som geléråttor medan de pågår, oxveckorna i mörkret, snålblåsten, hällregnet, som man stretar sig igenom men som raskt försvinner ur minnet för att de var så till förblandning likadana.

 ”I had a really bad Tuesday.”

Som ung läste jag att man skulle mäta tiden i intensitet och djup men det blir paradoxalt nog allt svårare ju mindre som händer. Till och med semestrarna flyter ihop, om man ens kommer iväg. Det kan man också lära av Ulf Lundell, att det är svårt att komma väg, om så till Teneriffa.

Konstnärsromantiken i ”Jack” präglade min generation så starkt, aldrig att vi skulle ha en tråkig tisdag. Fastna i jobb och familjer och lägenheter. De skulle aldrig få oss. Min kompis Laban hade fått jobb på järnverket då han helt plötsligt sågs sittande på en parkbänk mitt på förmiddagen med en kasse öl - men du ska ju vara på jobbet nu? Sa vi - varvid han slog ut med armarna, slängde med håret och sa: "Va, fan, det är ju vår." Jack jobbar inte när solen skiner.

De som är unga här och nu, de verkar längta efter de helt vanliga tisdagarna. Att ha en egen dörr och stänga, åka och köpa möbler, normalisera. En hel generation som bor kvar hos föräldrarna, för dem är bolånedörren stängd står det i näringslivsbilagan. En hel generation saknar möjlighet att på sin lön låna till en lägenhet i Sveriges 20 största kommuner.

Alla dessa himlar som skiftar så, bara man ser efter ordentligt. 

Jag vet inte om varannan generation vill ha just tisdagarna eller om det skiftar med konjunkturerna, är en klassfråga eller åldersbetingat, vissa har inte någon möjlighet att laborera med vardagarna eller vill inte utan stretar på. Några bryter sig loss, de som kommer efter samlar ihop. Den eviga pendlingen mellan stabiliteten och friheten i det egna livet, mellan lyckan och ledan.

Livet är nog en cirkel, i alla fall. När min mamma dog hittade jag sextio år av almanackor i en byrå med minutiöst nedtecknad väderlek, iakttagelser när koltrasten kom tillbaka år efter år. Och paradoxalt nog är gamle rebellen Lundell den som nu den pekar mot vardagarna, på alla dessa himlar som skiftar så, bara man ser efter ordentligt.

Veckans ord

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".