"Hereditary" lämnar dig knottrig och krympt

2:50 min

En tjugohundratalets "Exorsisten" har den kallats. Filmen med ett bildspråk som hade Wes Anderson gjort affärer med djävulen. "Hereditary" är här.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Hereditary"
Regissör: Ari Aster
Skådespelare: Toni Collette, Milly Shapiro, Gabriel Byrne m fl
Genre: Skräck
Betyg: 5 av 5

När mormor Ellen dör får hon ett ärligt minnestal av sin vuxna dotter Annie: Du var svår mamma, visste alltid bäst, och du var så hemlighetsfull att det känns som en trafikolycka att bara stå här och prata om dig.

Varför står mormor lutad över sitt nyfödda barnbarn med bröstet frisläppt ur nattlinnet? I det lilla, lilla sovrummet...

Annie är bliven konstnär, med man och två barn och arbetar med miniatyrer. Tablåer i mikroformat, scener som på en inombordsteater där millimeterhöga dockfigurer, möbler och föremål krafsar på dessa vansinniga hemligheter som mormor Ellen gömt. Kalla, svårtolkade små vardagstablåer som i hypnos minnesframpillade av Annie med sin rakbladsvassa stadiga minikniv och ett mikroskopiskt förstärkt öga.

Dessa miniatyrer... de är som drömfilm smetade över ateljén och hela filmens bildspråk, och är egentligen frågor, sådana som Annie bara kan ställa såhär i pytteformat. Som varför står mormor lutad över sitt nyfödda barnbarn med bröstet frisläppt ur nattlinnet? I det lilla, lilla sovrummet...

Vad är dröm, vad verklighet och vad är bara ett evigt miniatyrfängelse som sakta fylls på med det ena varslet efter det andra? Och vem i hela vida världen var Ellen?

"Hereditary" är inte filmen att berätta handlingen ur. Dels går det inte, dels får man inte. Men jag satt till sist i stolen som en liten larv krökt runt mig själv och kikade fram genom ett fönster av mina egna fingrar.

Jag behövde verkligen det där torra tumvecksköttet nära ögat för att kvickt, kvickt kunna släcka ner.

Små trasiga dockor, hängande i i trådar av gammal skrämsel och skuld.

Perspektivförskjutningar, genomskärningar och höjdskillnader tar lugnt greppet om perceptionsförmågan, och de svåraste tabuna får spela monster. "Jag vill inte ha mina barn, jag är rädd för min egen mamma".

Alla skådespelarna ges också tid att strida med insikten att de inte är människor alls tydligen utan också de bara trasiga små dockor, hängande i trådar av gammal skrämsel och skuld.

Alla sorters spöken och rent övernaturlig arvsynd sipprar till sist in mellan fingrarna du har i ansiktet och knottrig, försvarslös tassar man ut ur salongen och MÅSTE ringa en kompis.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista