Sara Danius och Bob Dylan
Sara Danius och Bob Dylan Foto: Jonas Ekströmer/TT - Charles Dharapak/AP/TT
RECENSION - LITTERATUR

Sara Danius om mästertjuven Bob Dylan

2:50 min

Sara Danius skriver om mediastorm och annat när Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur 2016.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Förutom den mycket speciella rösten som etsat sig fast hos så många lyssnare ända sedan skivdebuten på 60-talet, en röst som Sara Danius i sin bok kallar "släpig, gäll, uttrycksfull, passionerad", lyfter hon också fram sångbarheten i Bob Dylans texter, något han har gemensamt med både antikens Homeros och Sapho vars texter var skrivna för att framföras. Att nå örat, inte ögat. Hon beskriver också Dylans förmåga att ständigt ombilda och nyskapa sig själv.

Och om tjuven Bob Dylan – han som knycker och lånar friskt från både världslitteratur och blues och folkmusik – säger hon i en av sina träffande formuleringar att "han har skapat ett eget universum genom att stjäla av andra".

Den här första delen i boken sätter in Bob Dylan i den västerländska litteraturtraditionen och beskriver varför just han fick 2016 års Nobelpris i litteratur.

Den andra delen handlar om mediestormen både i Sverige och utomlands som delvis handlade om att Dylan var en skitstövel och ovärdig pristagare som inte ens hade hyfs att svara på tilltal, något som Danius punkterar. Det dröjde lite, men sen ringde han och tackade för priset, och lite senare sa han att han inte skulle komma till Stockholm. Det var inget konstigt med det. Poff poff!, så sprack de hysteriska bubblorna.

Jag tycker det är mycket intressant när Danius skriver att beslutet om att ge priset till Bob Dylan fattades i stor enighet, för det innebär att jag och många med mig som trott att Dylan-priset spädde på den djupa splittring och den kris inom Svenska Akademien som vi sett brisera i år, hade fel.

Att Danius är mycket förtjust i Dylan och till och med pratar om hans geni-enzymer är okej för mig. Det jag har att invända är att boken är så knapphändig, bara 90 sidor lång, där texten varvas med många utsökta fotografier, framför allt från Dylans första Sverigebesök 1966, så det känns snarare som att läsa en utförlig artikel än en bok. Jag skulle helt enkelt vilja ha mer. Men det är kanske så här det blir när spekulationer ersätts med fakta.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".