Andreas Ekström
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

En genomgång av digitaliseringens ödesfrågor

3:19 min

I sin nya bok "Att hitta" skriver Andreas Ekström om den digitala offentlighetens ödesfrågor.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Det har gått åtta år sedan Andreas Ekströms bok om Google kom ut. I sammanhanget är det en evighet. Det märks också i Andreas Ekströms nya bok. Där "Google-koden" var försiktigt optimistisk är "Att hitta" skriven ur en känsla av besvikelse och oro inför framtiden.

Boken lyckas täcka i princip alla svåra juridiska, politiska och medieetiska frågor som vi idag står inför: Nätneutraliteten, rätten att bli bortglömd och Googles roll som en slags publicist. Det är frågor som definierar vår tids offentlighet, och när de frågorna diskuteras är det få i Sverige idag som slår Andreas Ekströms vassa penna som framförallt i krönikor alltid hittar en tydlig, pedagogisk och rak argumentation.

Andreas Ekströms landar i att nätneutraliteten måste räddas, att Google inte ensamt kan ta ansvar för publicistiken och att människan inte får förlita sig enbart på algoritmer och teknik för att hitta svar på frågor som inte kan besvaras i enlighet med ett binärt system av ja eller nej-svar.

Men boken är inte bara en krönikesamling. Det finns också en ansats att i en mer essäistisk form analysera frågorna. Det är välkommet, men det blir då paradoxalt nog ett problem att Andreas Ekström är en så väldigt skicklig krönikör. Där krönikan driver en tes till slut och leder till en slutsats, kräver essän att texten öppnar sig, visar frågornas hela komplexitet och vänder på perspektiven. Det sker för sällan, även om själva materialet är intressant.

Istället för att verkligen brottas med de intrikata frågorna om hur tekniska hjälpmedel påverkar vårt tänkande och vår inlärningsförmåga väljer Andreas Ekström oftast att hitta en jämförelse med den tid då internet ännu inte fanns.

Jag kommer på mig själv med att flera gånger skriva ordet "hembygd" i marginalen. Det är till hembygden som Andreas Ekström återvänder för att landa i något överblickbart och något tryggt. Jag tror faktiskt inte ens att det är medvetet, men figuren återkommer på flera ställen.

Medvetet eller omedvetet – om boken gett sig själv mer tid att landa i essäformen så hade det funnits utrymme att fundera över den tankefiguren och varför människan i omvälvande tidsepoker ofta söker sig just dit.

"Att hitta" är förvisso en mycket aktuell och bra genomgång av den digitala offentlighetens ödesfrågor. Men livslängden begränsas av att den, i motsats till vad förordet vill göra gällande, hellre ger svar än söker frågor.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista