Författaren V.S. Naipaul.
1 av 3
Författaren V.S. Naipaul. Foto: John Mcconnico/AP
VS Naipaul
2 av 3
VS Naipaul under Nobelprisutdelningen 2001. Foto: Mark Earthy/TT.
Kulturredaktionens Mikael Timm. Foto: Anders Roth/Sveriges Radio
3 av 3
Kulturredaktionens Mikael Timm. Foto: Anders Roth/Sveriges Radio
Nobelpristagaren V. S. Naipaul död

V.S. Naipaul – välpolerad, skicklig och provokativ

4:47 min

I lördags avled den brittiske Nobelpristagaren V.S. Naipaul som ända sedan 60-talet hyllats som en av de stora engelskspråkiga författarna.

Om det någonsin funnits en författare som var emot just det som hans beundrare tyckte han borde vara för så var det V.S. Naipaul. Vidiadhar Surajprasad var en författare som tycktes kunna ge sig på vilket ämne som helst, som verkade ha så oerhört lätt för sig – men som vägrade göra det lätt för sig. Han ville inte reduceras till en åsikt eller hållning. Han ville inte vara till lags.

Ingen lätt författare att ringa in som person, men som hantverkare är han tydligare. Naipauls egenart som författare är att han skarvlöst överskrider och överskriver olika genrer: hans romaner är också reportage och essäer. Och tvärtom.

Han var trolös mot världen och ibland sig själv. Han var likt Joseph Conrad en resenär i världen med hela världen i sig – och misstänksam mot denna värld.

Han började skriva på 50-talet när han jobbade på BBC i London. Under en paus tog han skrivmaskinen och satte igång med den första historia han kunde minnas. Det blev underbara noveller. Redan i Den mystiska massören 1957, om en osannolik politikerkarriär, manar han fram sin barndoms Trinidad med sanslösa blandningar av öden och ursprung. Just den där brokigheten finns i nästan allt han skrev.

Han var alltså född i en indisk familj på Trinidad och utbildade sig i Oxford. Genombrottet kom med ”Ett hus åt Mr. Biswas” som handlar om hans far, en både sorglig och rolig bok, varm och avståndstagande.

Naipauls framgångar kom fort och eftersom han var flitig hade hans läsare nästan varje år en ny bok att se fram emot. Men han ville inte upprepa sig. På 70-talet blev han mer politisk i t ex "Där floden flyter förbi" som utspelas i Afrika skriven med underbart språk.

Men Sir Vidia som han kallas i Storbritannien ville inte naglas fast vid en speciell åsikt eller ämne.  Han föregrep vårt decenniums debatt om identitet – men ville inte fixera sin egen. Han gillade inte uttrycket multi-kulti, han lämnade ett förlag som haft fräckheten att kalla honom en författare från Västindien, han övergav den humoristiska prosa som gjort honom berömd. Han var trolös mot världen och ibland sig själv. Han var likt Joseph Conrad en resenär i världen med hela världen i sig – och misstänksam mot denna värld.

Han ville inte vara någon sorts standard-radikal, det märktes i debatten om hans böcker om Islam, t ex "Bortom Tron", som blev hårt kritiserade. Naipaul var inte skakad. Han rörde sig så smidigt genom debatten och hans prosa förefaller konstlös på det där sättet som bara verkligt noggranna skribenter kan åstadkomma.

I en fin liten bok ”Att läsa och skriva” kommer man honom nära. För mer än något annat var han en stilist. En melankolisk man som tycktes mest nöjd när han fick ändra ett ord, sätta dit ett skiljetecken. När boken var klar blev han dyster igen. Han var helt uppriktig när han sade att han tvivlade på att romankonsten hade någon framtid.

Och jag tror han var lika uppriktig i sina provokationer. Bara Naipaul kunde med sin vällustigt utmejslade engelska, ljudande av havannacigarrer och mörk whisky, iklädd en av sina älskade tweedkavajer, säga att han tyckte illa om överviktiga människor. Eller något annat som han visste kunde reta ännu värre gallfeber på omvärlden.

Jag blev själv irriterad på hans bok om amerikanska södern – men vad jag redan saknar Sir Vidia!

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".