RECENSION - LITTERATUR

Iman Mohammed skriver fram kroppen – men behöver mer kött

3:45 min

Iman Mohammed är tidigare publicerad i det lilla förlagets Chateauxs turkosa serie med handtryckta ark med poesi. Nu debuterar hon i bokform på stort förlag. Lars Hermansson har läst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Bakom trädet ryggar
Författare: Iman Mohammed 

Första ordet i den här boken är ”hjärnsubstanserna”, det sista ”aureola”. Det senare är jag tvungen att slå upp, det betyder ljusmoln eller ljusmantel, lite grand som en gloria för hela kroppen, helgon avbildades ofta med aureola i tidigt kristet måleri. Men ordet kan också syfta på det ljusfenomen som omger gnistan vid en elektrisk urladdning. Ordet aureola förekommer bara en gång i boken, men kan ändå tjäna som exempel på hur de här dikterna hämtar sin näring ur spänningsförhållandet mellan det exakta och torra – aureola som mätbart elektroniskt fenomen – och det abstrakta och spekulativa – aureola som andlig erfarenhet inom mystiken. Dessutom finns ofta ett slags strålglans eller halo runt de oftast mycket korta dikterna. Eller så anar jag att avsikten att skapa strålglans finns just genom att dikterna gjorts så där korta och gnistliknande. Så här:

”Det är ett rop med fyra röster tätt komponerat till en enda.”
Eller:
”Antika varelser pumpade med carraramarmor. Näsans skugga drivs
rakt ut i intet. En skiftning inuti byggnaden.”

Om aureola bara förekommer som ord en gång i boken, talas det desto mer om hjärnan och nerverna, inre kroppsliga och biologiska processer sida vid sida med yttre fysiska eller politiska. Det är minnesbilder från något av Irakkrigen, från extatiska kärleksmöten eller museibesök. Utan förhistoria eller efterspel. Ofta saknar jag ett lödigare anslag, fler ord, bråkigare tankar, inte så mycket strålglans utan mera av kött och kropp. Inte nödvändigtvis ett narrativ, utan kanske bara en mer inträngande blick, ett större intresse för detaljer, oväntade vinklar. Men Mohammed har en fallenhet för det kortfattade, nästan aforistiska, som är imponerande, som i den vidunderliga raden: ”Vill inuti den tid jag ser mig själv röra vid.” som avslutar följande gåtfulla och gnistliknande dikt:

”Mark och eld smeker varandra, en loop av njutning från flera dagar sedan
och fläkten blir ornament i taket. Utomjordisk nudelsoppa droppar på
brösten, jag skrubbar genom huden in i en annan sfär, blundar på den
vågiga soffan. Vill inuti den tid jag ser mig själv röra vid.”

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista