RECENSION - LITTERATUR

Avskalad Tóibín går djupt i grekiskt drama

4:14 min

Den irländske författaren Colm Tóibín är mångfaldigt prisbelönt och förekommer ofta i spekulationerna kring tänkbara nobelpristagare i litteratur. Nya romanen heter "Namnens hus", översatt till svenska av Erik Andersson. Kulturredaktionens kritiker Hanna Jedvik har läst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Genre: Prosa
Författare: Colm Tóibín 
Titel: Namnens hus
Översättare: Erik Andersson

Jag har lärt känna dödens lukt. Den kväljande sötaktiga lukt som vinden bar mot rummen här i palatset.” Så inleder Klytaimnestra sitt resonemang i Colm Tóibíns senaste roman "Namnens hus". Brutalt och upprivande kan tyckas. Om det inte hade varit för den lite mer lakoniska fortsättningen där Klytaimnestra konstaterar att det därför är lätt för henne att nu känna sig lugn och tillfreds.

Colm Tóibín har i "Namnens hus" lämnat Irland och gjort en djupdykning i den grekiska mytologin där han tar sig an myten om Agamemnon. I pjäsform författad av Aischylos, en tragedi som ingår i Orestien. Om en minst sagt dysfunktionell familj, utifrån dagens mått mätt. Där död och hämnd går i arv i generationer.

Kortfattat handlar dramat om Agamemnon som är gift med Klytaimnestra och offrar deras gemensamma dotter Ifigenia till gudarna för att vindarna ska vända i kriget mot Trojanerna för att Troja ska kunna besegras. Efter mordet på dottern slår tanken om hämnd rot i Klytaimnestra och tillsammans med sin älskare Aigisthos mördar hon inte bara sin make Agamemnon utan även hans konkubin Kassandra. Ett mord som i sin tur sonen Orestes hämnas. På uppmaning av systern Elektra tar han modern och älskare av daga.

När Tóibín gestaltar myten om Agamemnon hus gör han det utifrån hustrun Klytaimnestra och barnen Elektra och Orestes perspektiv. I olika block gestaltas händelseförloppet utifrån var i berättelsen de olika karaktärerna befinner sig och nya delar tillkommer. I Tóibíns version förkastar Klytaimnestra idén om gudarnas kraft och menar att hennes man hade tur med vinden, det är hela sanningen. Ingen gud hjälpte till. Offret av dottern är med andra ord förgäves.

Tóibín avskalade rena prosa drunknar aldrig i miljöbeskrivningar och detaljer. Ändå får han med poetisk kraft och mjuka formuleringar stanken av blod och död att ligga tät och vi kommer nära inpå karaktärernas motiv, handlingar och drivkrafter. Den utelämnade Orestes som sätts i fångenskap som barn. Den hämndgiriga Klytaimnestra. Och den sörjande och ursinniga Elektra. Colm Tóibín lyfter fram det som är väsentligt och renodlar.

På så sätt visar han sin läsaren allt djupare in i dramat och dess skavande nav av blodshämnd och nedärvda mönster. Och det är stor författarkonst.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista