RECENSION - LITTERATUR

Theodor Kallifatides nya och viljan att återvända till urberättelserna

7:58 min

Precis som i "Herakles" från 2006 gräver Theodor Kallifatides ner sig den grekiska mytologin i sin nya roman "Slaget om Troja". Olof Åkerlund reflekterar över den och över trenden med att omtolka de antika mästerverken.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Upplägget i Theodor Kallifatides nya roman "Slaget om Troja" är till synes enkelt. Vi befinner oss i en grekisk by under den tyska ockupationen under andra världskriget. En femtonårig pojke, hans klasskamrat och vän Dimitra samt deras fröken, som pojken förälskar sig i, står i centrum. När engelsmännens bomber faller tar fröken med barnen till en grotta och börjar återberätta "Iliaden" för dem. Och fokus flyttas snabbt över på Homeros berättelse om det stora slaget om Troja.

Denna återgivning av händelserna på slagfältet och bakom palatsets murar kommer att utgöra den stora delen av romanen, medan händelserna i byn mer blir något som speglar den klassiska berättelsen. Krigets ansikte är ju som bekant igenkännbart i alla tider.

Även om Kallifatides ligger nära händelseutvecklingen i "Iliaden" är förstås skillnaderna mot Homeros epos påtagliga. Det sistnämnda är till att börja med poesi, skrivet på versmåttet daktylisk hexameter, och bärs av en helt annan rytm än Kallifatides raka och säkra prosa.

En annan påtaglig skillnad är gudarnas frånvaro i "Slaget om Troja". I "Iliaden" tar de stor plats och driver handlingen framåt. Hos Kallifatides är det krigare och slavinnor som river befästningar och kommer med meddelanden, inte Apollo och Thetis. Greppet känns igen från till exempel Wolfgang Petersons film "Troja" med Brad Pitt i rollen som Akilles, men bör inte ses som en varsam modernisering, utan en radikal omskrivning av originalberättelsen. Inget fel i det – litteraturen är fri.

Men vad gudarnas närvaro gör är att i sin annorlundahet hela tiden betona det mänskliga tillståndet. Vår dödlighet och vår enda möjlighet till evigt liv: Att likt Akilles, Hektor och de andra bli besjungna efter vår död.

Därför är det intressant att notera att i den våg av omtolkningar av Homeros verk som sveper över oss just nu, så får faktiskt gudarna ta plats. Man ser det till exempel i BBC/Netflix-serien "Troy – Fall of a city" och i Madeleine Millers prisbelönta roman "The song of Achilles", som med en för antiken anakronistisk syn på sexualitet skildrar kärleken mellan Akilles och Patroklos. Men Miller är knappast ensam om att vilja utforska andra sidor av de berömda berättelserna. Margaret Atwood har i "Penelopiaden" gett sin version av Odyssén utifrån Penelopes och de hängda pigornas perspektiv, i Pat Barkers "The silence of the girls" är det slavinnan Briseis som får röst, och så vidare.

Theodor Kallifatides skiljer ut sig både genom att ligga så nära originalberättelsen i sin återgivning och genom växla mellan ett modernt och ett antikt perspektiv.

Det sistnämnda är bokens styrka, men jag hade önskat att han hade gjort mer av den frihet som en roman ändå erbjuder. Han skriver i ett efterord att han bara har velat att fler genom hans bok ska lära känna Homeros. Men är verkligen det bästa sättet att uppnå det att vara honom så trogen? Och med sina två hundra ganska luftigt satta sidor kommer vi i "Slaget om Troja" i min mening inte tillräckligt djupt in i varken det trojanska kriget eller 1940-talets Grekland. I "Herakles" lät Kallifatides oss ligga nära en person och ett öde på ett annat sätt. Och även om han också där hade stora pedagogiska ambitioner och återgav många fler grekiska myter än vad berättelsen krävde, så höll det ihop med denna mångtydiga hjälte som sammanbindande kitt.

Detta är mina kritiska anmärkningar till en berättelse som även präglas av författarens sedvanligt skickliga prosa där handlingen skrivs fram med stort flyt, värme och en ofta drastisk humor man gärna skrattar högt åt.

Vi har i alla tider sett oss tvungna att återvända till, skriva vidare på och omtolka Homeros epos. Vergilius gjorde det, liksom Milton, Joyce och ett flertal samtida författare och konstnärer av alla de slag. Varje omtolkning säger så klart också något om sin tid. Och förutom vår tids vilja att lyfta fram de ohörda berättelserna så finns det kanske ett skäl till att vi kan beskåda en liten Homeros-boom just nu.

Världen är i gungning. Det finns stor splittring i till exempel Sverige, Europa och i USA. Då finns det något begripligt i att återvända till urberättelserna. De som förenar och genomsyrar historien. Men som också säger någonting evigt om vad det innebär att vara dödlig människa. Vi ömkansvärda som, som det står hos Homeros, föds och dör som löven i skogen.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista