Tillbaka till Burg Frankenstein – och alkemisten som gav Mary Shelley gnistan

9:37 min

Vissa menar att alkemisten Konrad Dippel inspirerade Mary Shelley till  romanen "Frankenstein". Nuförtiden är hans gamla slott ett tillhåll för spökjägare och Halloween-firare.

Ruinen låg där som ett örnnäste på bergstoppen. Efter militärförläggningen Frankenstein Kaserne, någonstans i tomrummet utanför Darmstadt i Tyskland, och vägkrogen Frankensteiner Grillhütte. Medan vi slingrade oss upp längs den branta vägen tänkte jag att det skrek ”skräckfilm” om slottsruinen från 1200-talet.

Vi var här, fotografen och jag, för tjugo år sedan – under vår research för en reportagebok med utgångspunkt i det klonade fåret Dolly. Om livets uppkomst, som fakta och fiktion.

Och enligt den bok jag då nyss läst, ”In Search of Frankenstein” av den originelle rumänske historikern Radu Florescu, skulle det här mycket väl ha kunnat vara urkällan för Mary Shelleys roman. Att hon inspirerades av en tysk alkemist vid namn Konrad Dippel – som verkade på just Burg Frankenstein i skiftet mellan 16- och 1700-tal.

Det är inte heller precis bara vi som kommit hit för att vandra i mytens spår. Här hörde vi till exempel ett klipp från tyska tv-kanalen ARD häromåret, där en grupp tyska spökjägare fick i uppdrag att kontakta Dippels ande häromåret.

På Halloween kommer också horder av barn och vuxna för att låta sig skrämmas av Dippel, Frankenstein och andra. Till tonerna av – vad annars? – Michael Jacksons ”Thriller”.

Så där stod vi, jag och fotografen, och stirrade ut över Rhen ett antal hundra meter ned. Varifrån Mary Shelley enligt historikern Rodescu – och även vissa andra – kunde ha sett det redan på hennes tid gravt förfallna slottet under sin färd längs floden 1814, fyra år innan hon skrev romanen ”Frankenstein”.

Hört om myten, låtit sig förföras, inspireras. Skapat sin galne vetenskapsman efter den galne vetenskapsmannen i slottsruinen.

Som i sin tur skapade världshistoriens mest berömda monster.

Teologen och alkemisten Konrad Dippel verkar också ha varit en suggestiv person, alldeles oavsett kopplingen till Frankenstein-myten. Några år vistades han även i Sverige och sägs ibland vara grundaren av den svenska frikyrkan via det tidiga väckelsesällskapet Gråkoltarna. Men hans kärnverksamhet verkar ha varit avancerade försök att skapa guld och – ja, faktiskt: liv, med hjälp av ett elixir fyllt av hemliga komponenter. 

Dippel kallade sig ofta just ”Frankensteiner”, vilket syftade på att han föddes och arbetade just här. Släkten Frankenstein lär också vara en av de allra äldsta i Tyskland, med anor tillbaka till 900-talet. Så småningom sålde dock ätten sitt slott, som under en period förvandlades till en sorts flyktingförläggning – där den lutheranske prästen Johann Philipp Dippel fick sin fristad under 1600-talets religionsstrider.

Och redan från början stod det klart att hans son Konrad var något helt speciellt.

Av sina klasskamrater kallades han Ugglan på grund av sin förkärlek för att sitta och – just – uggla över sina böcker i slottstornet. Bönderna runt omkring lär ha viskat om att han, likt Faust, hade sålt sin själ till Djävulen i utbyte mot både andliga och materiella gåvor.

Så småningom hamnade Konrad Dippel också vid universitetet i Strasbourg, varifrån han fick fly hals över huvud. Enligt Florescu för att han, likt Victor Frankenstein åtminstone i filmerna, hade stulit lik från en kyrkogård.

Efter det köpte Dippel en stor egendom inte långt från Burg Frankenstein, på kredit – även om han aldrig lyckades få loss själva slottet: hans älskade uppväxtplats. Tillsammans med fem anställda alkemister på det närbelägna värdshuset Röda Lejonet närmade han sig stegvis det stora genombrottet.

Och 1701 lät Dippel meddela att experimenten äntligen hade burit frukt.

Enligt egen utsago hade Konrad Dippel och hans assistenter då fått fram det renaste guld, genom att blanda femtio delar silver och kvicksilver med De vises sten. Men det visade sig snart att han sedan hade brutit mot alkemisternas hederskodex – och använt det han guld han fått fram för att lösa ut krediten på egendomen.

Legenden säger också att ödet straffade Dippel hårt. De vises sten gick sönder, formeln försvann. Så småningom tvingades han på flykt, för att först 25 år senare till vad som kom att kallas Dippelshof, nuförtiden en dryg timmes bilresa från Burg Frankenstein.

Vi var där då också, för tjugo år sedan, jag och fotografen. Lunchade i det tjusiga värdshus som fortfarande hette Dippelshof, med golfbanan utanför dörren, och taket i lilla matsalen kvar sedan den gamle alkemistens tid.

Men Dippel tycks aldrig ha kunnat återskapa sitt lyckade experiment – och försvann i glömska, blev själv en myt, som monstret, eller vetenskapsmannen.

Och Burg Frankenstein? Tja, man förstår ju ungefär hur allting måste ha slutat bara vid åsynen av den gravt förfallna ruinen. Fast detaljerna är ändå slående.

Att den sista ägaren, Fru Euler som kallade sig ”Härskarinnan av Frankenstein”, faktiskt plockade isär slottet bit för bit, sten för sten, under första hälften av 1700-talet bokstavligen försöka hålla sig och sina älskare vid liv.

Först sålde de dyrbara relikerna, målningar och möblemanget – sedan teglet i murarna, kopparen och spånet från taket. Och till sist eldade upp resten, för att åtminstone kunna hålla värmen.

Så slutar historien om Burg Frankensteins första liv. Nu har den ju på sätt och vis fått ett andra liv, går igen även den, full med spökjägare och halloween-firare. I spåren av den där omsusade alkemisten som kunde ha varit Mary Shelleys mest konkreta inspirationskälla till sin galne vetenskapsman.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista