RECENSION - LITTERATUR

"Tiranas hjärta" – att inte kunna få det man inte ens vill ha

3:00 min

Pajtim Statovci gjorde en succédebut med "Min Katt Jugoslavien" som 22-årig litteraturstudent i Helsingfors. Nu kommer romanen "Tiranas hjärta".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Tiranas hjärta
Författare: Pajtim Statovci
Originaltitel: Tiranan Sydän
Utgivningsår: 2016
Översättning: Camilla Frostell

Det är ett undflyende föränderligt jag som berättar, Bujar som tidigt i livet bestämmer sig för att aldrig vara alban. Där finns en barndom i Tirana med en far som snart dör men som innan berättar legenderna om landets historia, både upphöjelsen och skammen. Där finns en mor som blir galen och en syster som eventuellt rövas bort i en vit skåpbil.

Enver Hoxhas ande ligger tung över Albanien och det är svåra år i början av nittiotalet, efter kommunismens fall en osäker tid med det sönderfallande Jugoslavien strax intill. Alla är rädda att få sina inre organ utrivna och sålda.

Bujar lyckas lämna landet, hamnar i Rom, New York och Berlin, för att slutligen hamna i Finland. Han kan vara vem som helst, kvinna, man, sin senaste kärlek, bosnier, italienare, där finns alltid någon ny identitet att för en stund glida in i, för att gömma sig, för att glömma sig, men där finns också friheten i att sätta ihop sig själv som ett pussel. Och ibland för att få de kryss som behövs i någons blanketter för att komma vidare. För att bli någon annans material i en tevesänd talangjakt.

Liksom i debuten "Min Katt Jugoslavien" rör sig romanen kors och tvärs mellan olika tidsplan, det är en ambitiös och orädd författare som inte tvivlar på att hans berättelser bär. Liksom språket. Obekvämheten känns i kroppen, skammen att förbli fattig, vet du hur förödmjukande det känns att inte ens kunna få det man inte vill ha?

Skildringen om faderns sjukdom och död är bland det bästa jag läst både i detaljer, hur Bujar ständigt tänder nya cigarretter till honom för han kan bara dra ett bloss på varje innan den blir för blöt, för att sluta med insikten: En död människas kropp ser ut som om ingen någonsin har levt i den.

Betänk att Pajtim Statovci var 26 år när han skrev Tiranas hjärta och följande mening: När de går gatan fram sneglar de försiktigt bakom sig, som om de hoppas att det förflutna som tittar tillbaka inte ska vara deras eget.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista