Monster i barnböckerna.
Monster i barnböckerna. Foto: Viveca Bladh/Sveriges radio.
RECENSION – LITTERATUR

Fasa och kärlek samsas i Lena Ollmarks och Per Gustavssons "Den hiskeliga historien om lilla Han"

6:19 min

"Den förskräckliga historien om lilla hon" nominerades förra året till Augustpriset i kategorien barn- och ungdom och precis idag kommer författaren Lena Ollmark och illustratören Per Gustavsson med uppföljaren "Den hiskeliga berättelsen om lille han".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Redan på omslaget ser man minst tre olika sorters monster och två döskallar och det här inte bara en berättelse om lilla han utan också om döden, för läsare mellan 9 och 12 – kulturredaktions barnkulturbevakare och kritiker Viveca Bladh har läst boken.

Lilla hon gick upp skolans vind som var ett läskigt ställe - när vi träffar Lilla han så ska han hem till morfar där det alltid är "lugnt och skönt" - men så blir det inte Viveca?

– Lilla han och familjen kommer till morfar som ligger sjuk och så dyker även tvillingkusinerna och deras stökiga och högljudda familj upp. Morfar och Lilla Han brukar alltid ha det lugnt och skönt och få tid att tänka och fantisera. Morfar har också tuktat spökena i det gamla huset men nu riskerar de att smita ut när inte dörrar hålls stängda som de ska.

Hur kan man tolka de här olika monstrens uppdykande?

– Ja, men det är ju roligt för Lena Ollmark smyger på ett fantastiskt sätt in symboler och analogier i sina böcker - klassiska berättargrepp i barnböcker med tretalsmystiken med tre olika monster. (SPOILERALERT!) Varje monster i boken som trollen och ulvarna speglar ju problemet Lilla Han har med de stökiga tvillingarna eller de äckliga små hundarna och morbror och moster som är som ett slags dementorer (monster i Harry Potter-böckerna).

Och hur ser de ut, hur arbetar Per Gustavsson?

Hans bilder tycker jag spelar på just på det man som barn går igång på om natten: det man tycker att man anar i mörkret. Det är långa skuggor, elaka ögon som lyser, överallt ögon eller klor och händer som sträcker sig efter en.

Fulvarna till exempel luktar våt hund och "gammalt lik" - Är det läskigt - ska mamma och pappa vara med och läsa?

Jag är själv en som är ganska känslig för hemska historier och tittar sällan på skräck, och jag vill säga såhär: man gör bäst i att börja läsa boken om Lilla han om man inte vet om barnet gillar rysare!
I den första boken "Den förskräckliga historien om lilla hon" tycker jag att klasskamraternas och de andra elevernas elakheter är ondare än i nya boken och en annan grej: hennes föräldrar som tycker att barn ska vara tysta och snälla, De märker inte att hon är borta när hon är inlåst på skolans vind. De stoppar ett gosedjur i säng - det är ju fruktansvärt.... och också ganska kul! (om man har den galghumorn)

 

Jag vet att du tyckte väldigt mycket om den första boken om Lilla hon - håller Lilla han stilen?

Boken om Lilla Hon är fulländad på många sätt - har fyra monster eller spöken som hemsöker skolan berättartekniskt är den lysande tycker jag, varje spöke har en historia och spökar som en hämnd på eleverna den historien krokar i det andra spökets historia till exempel tar hon med lärarinnan som blivit i ett spöke till matbespisningen eftersom hon är konstant hungrig och inte ska äta upp Lilla Hon .... och där möter de matfarbrorn, som också dödats på en horribelt sätt. Väldigt finurligt.
Du hittar också antika kopplingar?

– Ja i slutet finns en Ariande-tråd fast i form av droppande blod - ett grepp från den antika grekiska mytologin med labyrinten som Theseus skickas in i för att döda odjuret Minotaurus, och hans älskade Ariadne ger honom ett garnnystan för att hitta ut. Sådana här blinkningar till klassiker blir man ju jätteglad för som förälder
Men i den här boken eleverna mobbar och dödar eller driver folk i döden och det slutar faktiskt med Lilla Hons död och hur hon sedan spökar. Hämnden är tydlig. Och jag tycker också att boken har lite svårt med vilken åldern man riktar sig till, för Lilla Hon känns mycket yngre än 9-12 år-spannet som boken vänder sig till. Lilla Hon gillar att vara i kuddrummet till exempel och bokstavskex och det känns mer som förskoleåldern är mellanstadiet.

Boken om Lilla Han handlar också om döden, men handlar mycket mer att försonas med döden, att alla dör. Och att om någon man älskar dör och tänker att den också blir ett spöke, ja, då är ju den någon som är med en och som står på ens sida. Sen är en viktig del att komma över sina rädslor och då är morfar där som den trygga - han som är på väg till andra sidan! En bok jag skulle kunna läsa för 

Viveca Bladh rekommenderar också monsterböckerna

3-6 år: "Mera monster, Alfons Åberg" av Gunilla Bergström, en klassiker i monsterväg om att vilja bli skrämd – och skyddad.

6-9 år: "Mortina – ett helt vanligt zombiebarn" av Barbara Cantini, en lite hemsk och väldigt rolig bilderbok om ett zombiebarn som vinner respekt bland barnen på ett annorlunda sätt.

9-12 år: "Djupgraven", "Sjörök" och "Havsfolket" av Camilla och Viveca Sten är en trilogi som utspelar sig i den karga, ensliga skärgården där Östersjöns miljö skapar monster.

 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".