På jakt efter mammamonstrets totemdjur

6:37 min

Ett alldeles särskilt närgånget monster är hon, den galna mamman. Nu har hon fått sitt namn.
Lejongetormen

Modersmonstret. Hon saknar egentligen helt huggtänder, klor och påsydda likdelar. Hon består i stället av skuld, avund, ambitioner, raseri, fåfänga, våld, manipulation och en alldeles egen form av giftgrön kärlek.

Hon är Medea

Hon är Elfriede Jelineks mamma som ligger i sin medelålders dotters säng och borrar neurotiska tunnlar i sin flickas överbegåvade författarhjärna.
Hon är Norman Bates mumiedemon som lånat sina kläder, peruk och kniv till sin känslomässigt frigide son.

Hon är Medea som tömmer sin hatets giftbägare rakt ner i botten, alla monstermödrarnas beskyddarinna och hon är sydstadsskönheten i tv-serien "Sharp objects" som bara är mjuk när barnen gnyr av dödshotande feber.

Hon är så väldigt mycket Mare Kandres in i döden missnöjda ensamstående mamma som kallar sitt uppjagade barn för "det" och låser in sig badrummet medan han står utanför och skriker att han ska vara snäll, i svensk samtidsprosas mest iskalla novell om ensamhet.

Hon är alla fyllkajor, religiösa fanatiker och flammande psykoser som står där i litteraturhistorien och vajar med nappen i ena handen och en sax i den andra.

Hon är Livia.

Hon är Ingmar Bergmans mamma som enligt myten fick rådet att inte krama sin son. Ett helt regiliv tillbringades sedan i hennes knä av halt siden att bara ständigt halka ur.
Hon är Ibsens vidunder Nora.

Hon är alla mödrar som av psykologförbund pekats ut som skäl till barnens homosexualitet för att hon höll dem för tätt. Hon är alla fyllkajor, religiösa fanatiker och flammande psykoser som står där i litteraturhistorien och vajar med nappen i ena handen och en sax i den andra.

För allt som är monstruöst med modern handlar om gränser. De är för nära eller för långt bort, de krälar inne i barnens blodomlopp och sexliv eller förfryser dem av brist bakom sovrumsdörren i sällskap med sin migrän.

Exemplen dråsar ner som svarta kråkor från barnkammare och salonger men jag tycker fortfarande att hon saknar en egen monsterkostym.
Och vet du vad lilla vän – nu har jag hittat den. Eller det. Monstermammans totemdjur, långt bak i en naturvetenskaplig tidskrift.

Det visar sig att det går att hitta restprodukter från mammor i sedan länge vuxna barn och från åldrande barn i åldrande mödrar.
Celler. För i begynnelsen måste fostrets och mamman blod samarbeta, den stora lämnar syre och näring till den lillas egna blodceller så att de ska kunna växa, barnet skickar över sitt slagg som mammacellen tar hand om.

Men systemen får inte blandas, immunreaktionen kan bli fatal. Hindret är ett tunt membran i moderkakan. En gränsvakt mellan mor och avkommans celler så att de två inte helt smälter ihop.

Men kroppen är inte så noga.

Men forskning visar att kroppen är inte så noga. enstaka celler smiter förbi barriären och vidare in i den andras kropp. Och blir kvar … Detta blandfenomen är uppkallat efter det grekiska ordet chimaira, ett sagodjur sammansatt av lejon, get och orm.

Monstret. Fragment av varandra alltså, som alltid ligger där och guppar, plaskar och alltid hotar att mutera. Så kanske hela mammamonsterdynamiken handlar om ett evigt sträckande av knubbiga barnfingrar och lackerade naglar som vill in och plocka åt sig de där restcellerna som vi glömde, som smet, som hon har … och som vi stulit av henne.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista