Kavanaugh frågas ut
Foto: TT

Veckans ord: Offer

3:58 min

Efter ett år med #metoo pågår nu en dragkamp om vem som ska ses som offer. Är det kvinnorna som vittnar om sexuella övergrepp eller de utpekade männen?

I den pågående diskussionen om vem som faktiskt är offer i spåren av det gångna årets metoo-rörelse finns det flera riktningar. När det gäller de verkliga offren för sexuella övergrepp vill de oftast inte ha ordet och det kan jag förstå. Många av dem vill istället kallas "överlevare".

De utpekade förövarna däremot tar gärna till sig ordet "offer" och gör det till sitt. I en lång rad fall säger de anklagade själva, och vissa i deras omgivning, att det är de som är offren för en annan slags övergrepp: förtalskampanjer och smutskastning.

I Sverige har vi en pågående medieetisk diskussion om eventuella övertramp i rapporteringen kring utpekade medie- och kulturpersoner i metoo-bevakningen. Författare, journalister och andra vänder och vrider på begreppen för hitta sätt att förhålla sig till det som händer.

I USA har presidenten bett den nyutnämnde domaren i högsta domstolen, Brett Kvanaugh, om ursäkt å hela landets vägnar för anklagelserna om sexuella övergrepp Kavanaugh ska ha begått i sin ungdom. Samtidigt kliver allt fler fram och berättar detaljer om den unge Brett Kvanaugh, vittnesmål som sätter både FBI-utredningen om anklagelserna och själva utnämningen i ett obehagligt ljus.

Men det finns två fall där offerdiskussionen inte varit lika tudelad: de fällande domarna mot Bill Cosby i USA och mot den så kallade Kulturprofilen i Sverige. Där är det de kvinnor som fått rätt av domstolarna som nu av de allra flesta betraktas som de faktiska offren – och som nu på allvar kan börja göra anspråk på beteckningen överlevare.

Det jag längtar efter när det gäller offerdebatten ur de utpekade männens perspektiv är precisering. Offer för vad? Vi kan självklart inte tumma på individens rätt till opartiska utredningar och vi måste förstås vara vaksamma på att inte döma oskyldiga. Men det finns en tanke som fortfarande inte helt släppts fram i diskussionen: om vi bygger upp samhällen efter patriarkala principer med en tydlig maktordning mellan könen och en tystnadskultur som grundpelare för att hålla allt på plats, vad händer då med oss alla om det bygget börjar krackelera?

Det här är inget argument för att slänga pressetiska principer överbord eller släppa lös lynchmobbar. Det är bara ett klargörande att när fördämningen brister och flera sekel av patriarkala strukturer hamnar under starkt tryck så är vi alla utsatta, alltså i någon mening offer. För de flesta män är det här en helt ny situation. Vi har aldrig behövt identifiera oss som offer när det gäller den här sortens frågor. Den rollen har varit vikt åt kvinnorna.

Motsägelsen nu är att många män som själva inte är utpekade för något, men som ändå har bråttom att kräva en kollektiv manlig offerroll i förhållande till metoo, gör det för att slippa bli av med sina privilegier och hålla fast vid den rådande könsmaktsordningen. Balansgången som nu behövs är att samtidigt som vi är noggranna i det enskilda fallet så att ingen blir uthängd för något som den inte gjort också gör upp med strukturer som så länge har krävt att kvinnor måste räkna med risken att bli offer.

Veckans ord

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".