Merethe Lindström
Merethe Lindström. Foto: Anders Wiklund / TT
RECENSION - LITTERATUR

Merethe Lindström skriver mörkt och vackert om pojke på flykt

2:44 min

Norska Merethe Lindström behåller sitt mörker och allvar. I dystopiska romanen "Nord" skildrar hon en pojke på flykt. Lina Kalmteg har läst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Nord
Genre: Prosa
Författare: Merethe Lindström
Översättning: Urban Andersson

En pojke. Smutsig, hungrig och mager. Likt en vålnad. Går och går i ett ödelagt landskap, på väg norrut, mot ett osäkert mål.
Bakom sig lämnar han krig och konflikter. Eller är han fortfarande mitt i dem?
Stämningen är obehaglig, gränsen mellan fantasi och verklighet disigt upplöst.

Precis! Efter bara några sidor är jämförelsen mellan Merethe Lindströms roman "Nord" och Cormac McCarthys dystopiska "Vägen" uppenbar. Det är garanterat avsiktligt. Och upplägget passar den norska författaren utmärkt.
För med undantag av den förra – personliga och mer explicita – boken "Ur vinterarkivet" tassar Merethe Lindström allt som oftast runt i såna här dystra, ödsliga, icke namngivna trakter. Det känns rent av som om hennes böcker utspelar sig mer i läsarens själ än på en verklig plats.
Och det är alltid mellan raderna, i det outtalade, som hennes dramatik bubblar. Som i prisbelönta romanen "Dagar i tystnadens historia", som undersöker tigandet i ett långt äktenskap.

Merethe Lindströms hemvist är det minimalistiska – så även i "Nord". Hon skriver i svartvitt, skyr det färgglada och fluffiga.
Men trots stramheten blir det inte för avskalat eller för oförklarat. Hon lyckas i stället – genom sitt exakta, språk – skapa en behaglig längtan efter att få läsa vidare.
Samtidigt finns det vidöppna sår i texten, det gör ont att läsa. Som när pojken under flykten – gång på gång – tänker på vingarna på sin rygg, "fenorna", som han kallar dem, de vassa, utstående skulderbladen – som alla jämt har stirrat på.

När han minns hur han före katastrofen valdes ut och fördes bort – på grund av fenorna tror han själv – landar mina tankar i Förintelsen. Boken associerar på samma gång tydligt till nutida flyktingströmmar, men blir också, genialt, till en metafor. För det här vandrandet – kämpigt, utsatt och ensamt – är inte det en ständig del av våra liv?

Så: Om det inte redan framgått: "Nord" är mörk och mästerlig och trots allt det sorgliga och söndrade, en oväntat vacker roman.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista